Den 21 februari 2012 gick tre medlemmar ur Pussy Riot in i Frälsarkatedralen i Moskva. Framme vid altaret knäböjde de och gjorde korstecken över bröstet. De började sjunga: om gayrättigheter och kyrkans hyllande av diktatorer. Pussy Riot uppmanade Jungfru Maria att bli feminist och köra iväg Putin. Det gick inte ens en minut, sen var det över – de tre kvinnorna greps.
Den korta stunden som de hoppade framför altaret har redan gått till historien. Som en nyhetskorrespondent sa igår: när man tänker på Ryssland 2012 är det inte Putins ansikte man ser framför sig, det är tre kvinnor i färgglada huvor som skriker ut sina krav.
Nu har kvinnorna dömts för huliganism och två års fängelse. Signalen från det ryska rättsväsendet till alla konstnärer är tydlig: håll er borta från kyrkorna och kritisera inte patriarken. Stödet från musiker och konstnärer utomlands har varit massivt, frågan är bara vad Madonnas hjälp spelar för roll för de ryska aktivisterna.
Genom historien har det funnits många exempel på hur kyrkan har använts för politiska protester och ett stöd för humanistiska värden. I Pussy Riots fall var platsen logisk: de kritiserade den rysk-ortodoxa kyrkans nära band till Putin. Patriarken har försökt manipulera sina församlingsmedlemmar att rösta på Putin och inte delta i massprotester. Det är alltså inte Pussy Riot som har förvandlat kyrkan till en politisk scen, det har den rysk-ortodoxa ledningen gjort själv.
Jag har själv vuxit upp som församlingsmedlem i en ortodox kyrka och vet hur enorm respekten är för prästerna och patriarkerna – det är inte bara i Ryssland som den ortodoxa kyrkan har alltför nära band till den politiska makten. När jag ser videoupptagningarna från aktionen i Frälsarkatedralen ryser jag i hela kroppen, jag vet vilket enormt mod som krävdes för att de tre kvinnorna skulle gå fram till altaret och protestera.
I dag är världens ögon riktade mot Ryssland och tre kvinnor som ironiskt nog log i rättssalen, log eftersom anklagelserna var så absurda. Men det är inte bara i Ryssland som makten försöker kontrollera konstnärer. Det finns flera exempel på europeiska länder, som Rumänien och Ungern, som vill begränsa konstens självständighet, som vill tvinga konstnärer att hylla – och inte kritisera – sina hemländer. Kampen mot censur är också ständigt aktuell för konstnärer i starka demokratier. Det är inte länge sedan som ett konstmuseum i Sverige inte vågade sätta upp en tavla som kunde uppfattas som alltför islamkritisk.
Hur tragisk domen mot Pussy Riot-medlemmarna än är så ger deras ord styrka. Nadezjda Tolokonnikova sa att hon och kamraterna var friare än någon annan i rättegångssalen. ”Vi kan säga vad vi vill, och vi gör det. Men de som sitter här säger bara det som den politiska censuren tillåter dem att säga.”