Republique, Köpenhamn
La Vie
Les 7 doigts de la main
Medverkande: Sébastien Soldevilla, Krin Haglund, Samuel Tétreault, Patrick
Léonard, Isabelle Chassé, Evelyne Allard, Emilie Bonnavaud.
Musik: DJ Pocket
Föreställningen spelas fram till den 12 december.
I slutet av 80-talet var nycirkus det häftigaste man kunde se. Jag minns en
föreställning med Cirkus Archaos i Köpenhamn med dånande motorcyklar och
kroppar som upphävde tyngdlagen i en rökig industrilokal. Det var helvilt,
våldsamt och förvirrande. De senaste 25 åren har nycirkusen utvecklats men
den har också förlorat något av sin nyskapande kraft och blivit mainstream.
Nu bildas nya grupper som söker egna uttrycksformer i gränslandet mellan
cirkus och teater.
Den kanadensiska gruppen ”Les 7 doigts de la Main” (Handens sju fingrar) är en
utbrytargrupp från Cirque du Soleil, som invigde OS i Montreal. De spelar
just nu sin föreställning ”La vie” i teater Republiques sagolika tält med
sammetstak på Østerfælled torv i Köpenhamn.
”La vie” är en fartfylld och underhållande kabaret om döden. Vi befinner oss
vid helvetets portar där Djävulen själv, i suverän gestaltning av Sébastien
Soldevila, avgör vilka som ska slippa skärselden: den galna kvinnan som rymt
från hispan, piloten som kraschat med ett fullsatt passagerarplan,
krymplingen, det förälskade paret. Samtidigt är Soldevila ämabel
konferencier som skämtar friskt med publiken och drar in oss i spelet. Här
vilar inga sorger, helvetets förgård är, bokstavligt talat, rena cirkusen.
Artisterna är nästan omänskligt skickliga. Jag sitter med andan i halsen och
undrar hur det är möjligt, kropparna är som gummi, de flyger på trapetserna,
faller handlöst, voltar, slår nästan knut på sig själva. Cirkusnumren sitter
som en smäck. De teatrala uttrycken vacklar däremot. Jag tror inte ett
ögonblick på den galna kvinnans galenskap. Artisterna i ”Les 7 doigts de la
Main” är inga vidare skådespelare. Och ibland längtar jag efter en
vilopunkt. Några poetiska bilder bränner till men på det stora hela är det
skruvad, absurd humor på högvarv. Det är synd att ensemblen inte vågat dra
ner på tempot och vila i livets och dödens allvar.
Och ändå: den avslutande explosiva, magiskt laddade och galet akrobatiska
dansen mellan Soldevila och Emilie Bonnavaud är bara den värd en resa över
sundet.