”Xiam” av Intrika
Av och med: Frix Elting och Anna Kemp.
”La belle Escabelle”
Av och med: Luis och Miguel Córdoba. Regi: Ezra Moreno. Scenografi: Sebastien Boucherit. Musik: David Chezam.
Sommarscen Malmö, Pildammsteatern, 21.7.
– Det där kan väl vem som helst göra, säger flickan snett bakom min axel med en fnysning. Framför oss på scenen glittrar den nedgående solen i sex kristallkulor i händerna på kvällens första artistpar, akrobaterna Frix Elting och Anna Kemp alias Intrika, och det är verkligen sant som flickan säger, det är inga märkvärdiga konster duon utför.
Ett par gånger för mycket slinter tvärtom redskapen ur parets händer och rockringar av silver klirrar mot Pildammsteaterns scen, men ingen – förutom hon bakom axeln då – verkar riktigt bry sig.
Charmen i utförandet överskuggar bristerna, de busigt blonda kalufserna och luriga leendena när glaskulorna smeks från arm till arm och de två arbetar så tätt samman att man inte säkert vet var den ena kroppen börjar och den andra slutar.
Tvillingtemat är genomgående för kvällen, men medan australiska Kemp och luxemburgska Elting lever högt på de konstruerade likheterna anstränger sig spanska enäggstvillingarna Luis och Miguel Córdoba tvärtom för att särskilja sig från varandra. Som Doble Mandoble utgör man kvällens andra attraktion, den bärande punkten ska det visa sig, med ett nummer som snabbt får minnet av Intrikas insatser att blekna.
Utgångspunkten är en nedtonad variant av ond tvilling-temat, med ondskan reducerad till ren slarvighet i kontrast med den mer pedanta hållningen hos bror nummer ett som med eldig inlevelse arrangerar ett antal klappstegar på scenen. Stegar som jämte en användbar låda med många öppningar spelar väsentliga roller i föreställningen ”La Belle Escabelle”.
Som språket kränger i titeln svänger föreställningen till tonerna av David Chezams tragikomiskt laddade musik. Referenserna går till klassisk slapstick av Chaplins och Keatons typ hellre än nycirkus i efterdyningarna av legendariska Cirque du Soleil. Så är det heller inte skickligheten i konsterna som imponerar i första hand, hellre är det den komiska och poetiska precisionen som håller uppmärksamheten på topp de trettio minuterna till slut.
Att föreställningen sorteras in som akrobatik i Sommarscen Malmös program är mest en tillfällighet, en föreställning som denna hade nästan hellre kunnat passera som dans eller teater. I en tid när gränserna mellan konstarterna är i upplösning är etiketterna allt mer oväsentliga. Allt som betyder något är utförandet som i det här fallet görs med en anspråkslös lätthet som bara stor skicklighet kan tillåta.
De magiska undren fås mest på köpet, tillsammans med stämningen i Pildammsparken när sommaren äntligen slår på stort och låter en fullsatt amfiteater njuta av strålande sol. När föreställningen är över ser till och med den skeptiska flickan avväpnad ut.