MOMO OCH KAMPEN OM TIDEN
Av Thomas Forsberg efter Michael Endes bok.
Hipp, Malmö stadsteater, 3.12.
Adventstider är magiska tider, så ock på teatern. Vill man vara hård i kanten
kan man säga att familjeföreställningarna runt jul är institutionernas sätt
att stilla sitt dåliga samvete för den barnteater man inte gjort under året
som gått. Även om det bara är nästan sant, ligger det något lurt i den många
gånger bombastiska estetiken. För i familjeföreställningar är det ofta
”extra allt” som gäller, dramatiska discon där allvaret i sämsta fall får
svårt att hämta luft.
I år använder sig både Helsingborgs stadsteater och Malmö
stadsteater av form- och färgexplosiva scenspråk. På båda orter är anslaget
storartat teatralt.
I Helsingborg gör Sara Cronberg ett djärvt simhopp ner i den värld som
representeras av Per Åhlins film ”Resan till Melonia”. I Sören Brunes säkra
scenografihand förvandlas scenen till ett prunkande paradis, där svajande
växter och en självlysande fauna höjs och sänks runt berättelsens centrum,
Ester Claessons pigga Miranda.
Förlagans animerade figurer med förstorade hakor går igen, stormfågeln Ariel
(Annika Kofoed) far tyngdlöst fram på en gunga och i den vaggande gången hos
Prospero (Bo G Andersson) vilar Shakespeares alter ego. Men i all sin
visuella prakt får Helsingborgsteamet inte riktigt fatt i berättelsen. Den
svaga ljudbilden förstärker avstånden i rummet och av poesin i den
kultförklarade pärlan från Pennfilm återstår till slut mest gester.
Då lyckas Malmö stadsteater långt bättre i sin iscensättning av
ungdomsfantasyn ”Momo och kampen om tiden”. Inte heller här har teatern
sparat på krutet: i Frede Gulbrandsens regi växer dramats förfallna
teaterruin ihop med berättelsen om Hippodromen på Kalendegatan. Här bor den
föräldralösa flickan Momo (Frida Bergh), som har en ovanlig egenskap:
förmågan att lyssna.
Efter en lite väl enkel gestaltning av vänskapens glädje öppnar
sig en välspelad och komplex berättelse, som får skärpa inte minst genom
Thorsten Dahns ljussättning. Stilla stjärnbilder och hotfulla
ficklampskäglor; röda punkter av cigarettglöd. Slajsat ljus runt en
blåskimrande Kassiopeja (Mattias Åhlén), som krummar sig fram i en
märkvärdig dans.
Momo-pjäsen har ett starkt budskap, som handlar om tiden som tvång eller
frihet. Var finns idag tiden att berätta historier? Tiden att ha något att
drömma om? Mörkermakten hos ”de grå” som rånar människor på tid besegras
till slut. Varpå de befriade timmarna strösslas över scenen som tunna
sotflagor.
Rummet fylls av en viktlös känsla. Samtidigt lyckas Malmöteatern placera ett
spett genom bröstet på alla oss som skyndar för ofta och hinner för lite.
Den dubbelheten tycker jag mycket om.