Fanclub är något så ovanligt som ett dansarkollektiv som bjuder in sina idoler. Annars brukar ju arbetsgången vara omvänd; koreografen väljer sina dansare. Därför kittlar upptakten till ”Gone Home” lite extra – här ligger en stark utgångspunkt för en helaftonsföreställning och pyr, där fem kvinnliga dansare i gemensam sak vidgar sitt mandat och sin konstnärliga spelyta.
Två danska koreografer på landsflykt har bjudits in för att skapa varsitt verk om begreppet ”hem”. Först ut är egensinniga Dorte Olesen, som på svensk mark gjort sig känd för en absurd dansvärld, full av ideologiska uddar. I hennes ettriga tolkning av sagan om Rödluvan blir fem förrädiskt blyga flickor till en berättelse om frigörelse, sexuell egenmakt och fysisk extas. I svarta hotpants och övermänskligt höga klackar svassar Andrea Deres, Carolina Bäckman, Ellesiv Selseng, Klara Elenius och Sofia Karlsson runt som tickande vampyrer. Var gränsen går mellan flicka och varg är darrande osäker. I högtalarna dånar musiken så högt att bröstkorgen rister; all makt på scenen där dansarna i pulspressande tempo headbangar, svankar och klampar runt med ansiktena väsande mot publiken. Fruktansvärt tjusigt och högmodigt elegant, lite slemmigt och mycket fräckt.
Om Ari Rosenzweig heter det att han numera bor i Israel och bygger cyklar i egen verkstad. Hans verk är en spejsad flower power-dröm som utspelar sig i rymden. Tankarna går i alla fall åt det galaktiska hållet vid åsynen av designern Sara Sachs kostymer: huvförsedda astronauter i sparkbyxor med mönster av stjärnor, prickar och löv. Och dansarna ser själva ut att sträva uppåt, som de småspringer i vida cirklar med blickarna frånvarande och armarna sträckta som om de beredde sig på att lyfta. I en liten avstickare gestaltas ett brott; en av dansarna berövas strumpor och hätta, men det är ändå långt ifrån Olesens pregnans och brutala humor vi pratar om här.
Sammantaget är det kaxigt, vågat och experimentellt presterat av Fanclub, som med all säkerhet kommer att låta höra vidare om sig.