OPERA
Julie
Musik: Philippe Boesmans. Libretto: Luc Bondy & Marie-Louise Bischofberger
efter August Strindberg. Dir: Andreas Lönnqvist. Regi: Matthew Wild.
Scenografi: Michael Mitchell. I rollerna: Susanna Levonen, Njabulo
Mthimkhulu och Nokrismesi Skota. Malmö Opera i samarbete med Norrlandsoperan
och Cape Town Opera. Premiär 16.1
”Fröken Julie” som opera är ingen nyhet. Strindbergs drama har sjungits -- och
dansats -- förr. Det intressanta i operan ”Julie” är vad som händer i
musiken med den erotiska psykologin och med relationen kvinnan av
börd/mannen av folket. Philippe Boesmans musikaliska dräkt visar intressanta
skärningar, som kammarorkestern och Andreas Lönnqvist lojalt tråcklar ihop.
Susanna Levonen som Julie har att sjunga ett nervöst parti med stora
svängningar: instabiliteten säger mycket om Julies ombytliga personlighet –
en bortskämd ung 30-talslady. Att den sjudande damen opererar i ett tropiskt
herrskapshus är fullkomligt naturligt. Konflikten mellan herrskap och
tjänstefolk -- i Karen Blixens anda, 1937 -- är naturlig, inte det minsta
exotisk; visst går det att föreställa sig midsommarfirande även i Afrika.
Jean blir en färgad tjänare med speciella kvaliteter, och det gör Njabutu
Mthimkhulu klart med sin sansade men rätt diskreta röst och virilitet. Jeans
strebermentalitet lyser fram först efterhand, men då blir den nyktert
kompakt.
Kristin är den roll som fjärmar sig mest från Strindbergs koncept. Mokrismesi
Skotas sångliga insats lyser från sidan upp Jeans och Julies sensuella
virrvarr. Kristins melodier består ofta av ordlösa cantilenor; hon står då
för både elementärt förnuft och enkel känsla. Hon är den klarsynta
överlevaren.
Strindbergs pjäs är både knivskarp och dunkel. Just den psykologiska
mångtydigheten fascinerar. Men operan når inte fram till riktigt angelägen
dramatik. Den stiliserade scenografin med skräpigt köksutrymme och
transparenta bostadsvåningar fungerar, men man kunde t ex ha gjort de
grumliga bilderna i videoprojektionerna tydligare, mer spännande.
+ Att man får se en nytt operaverk på Malmös tiljor
-- Att dramat egentligen aldrig kulminerar