Duktiga Gun står vid fina fisken-disken på Ica och ser in ett akvarium. Hon stirrar på skimrande guppies och slöjfisk tills det bildas imma på glaset. Utan att förstå att det är hennes egna ögon som tåras fortsätter hon, i tron att det är akvariet själv som gråter.
Sekvensen återberättas i sista delen av Månteaterns framgångsrika satsning "Psykoterapi x 5", ett samarbete med Lunds universitet som pågått sedan i februari. Gun är femtio kontrollerade plus, har två utflugna barn, ett dött äktenskap och är ett typfall. Som sådant sällar hon sig i raden av fem klienter, som publiken fått möta i ett fiktivt terapirum. Snarare än klienterna är det terapiformen i sig som står i centrum och därför har terapeuten en utvecklad position – vi ser hans kval och känslor. Två snurrstolar från Ikea på en rya, bordet med näsdukar: ingen kan påstå att scenografin är direkt upphetsande. Det rör sig om bruksteater i ogenerad form med text av två terapeuter. Motsatsen till "l'art pour l'art".
Mycket har hänt sedan premiären på första fallet, "Rickard". Ensemblen har fått självförtroende och texterna är bättre. Men framför allt är det något i publikens entusiasm som inte gick att urskilja för tre månader sedan. Foajén är så full att det är svårt att komma innanför dörren. Teatern ägnar en kvart åt att lotsa in förväntansfulla biljettköpare och sätta in extrastolar. Det efterföljande samtalet engagerar också; kloka, eftertänksamma frågor ställs – inte minst av lundabygdens egna terapeuter. För dem, liksom för den stora massan tysta avlyssnare, passar den golvnära dramatiken utan krusiduller perfekt.
Vad säger detta oss? Vad säger det om teatern? Min kritiska pulsåder identifierar en självreflekterande medelklass i högform. Men mitt hjärta ser också något annat. Det ser att teatern, som annars står stum och släckt när publiken gått hem, har förvandlats till ett levande akvarium som betraktaren blivit en del av.