Läppstiftets färg och konsistens är en markör för sångerskans inträde i rollen, upp på podiet framför mikrofonen, där det måste vara rött, riktigt rött. Det gäller att hålla sig undan billigt krafs som smakar färg och fett, så att man inte kräks. Läppstiftet är en nallebjörn, som måste finnas nära sängen när hon sover.

Varietéteatern Barbès är veteraner i Malmös teaterliv; sedan starten för nästan tjugo år sedan har gruppen mutat in ett egenartat scenkonsthägn, där poesi, bråddjup dröm och surrealistisk verklighet bestämmer gestaltningens ton och riktning. De senaste åren har Pelle Öhlund och Nina Jemth tagit nya utvecklingskliv i sina bearbetningar av ett par av Shakespeares tragedier, samtidigt som det är för sin mer kabaréinfluerade produktion som utmärkelserna har trillat in. Ytterligare kvaliteter hos Barbès avtäcks i samarbetet med unga teaterstuderande från folkhögskolor, Moomsteaterns scenskola och teaterhögskolan. Ett pedagogiskt incitament som brukar falla fint ut på scengolvet.

Den här gången vill det sig inte riktigt i mötet med Nina Carlheim-Gyllensköld, som i egenskap av skådespelare och registuderande undersöker gruppens scenspråk. Vi kliver in i en hotellobby draperad i tomteröd duchesse, där Nina Jemths dekadenta sångerska motvilligt förhåller sig till en namnlös sjukdom och en krackelerad relation. Bakom synten levererar Mats Bengtssons barpianist schlagerdängornas ackordföljder. De svåra smärtorna till trots tvingas sångerskan väsa fram "Volare, Nel blu dipinto di blu" kväll efter kväll. Det är klart att det skapar ångest...

Torsten Schenlaers text skildrar ett inre och yttre landskap på andra sidan Östersjön, där storkar flyger utan barn i näbben och en anonym tristess gror på hotell Moskva. I teorin är detta en snygg matchning av Barbès melankoliska temperament. I praktiken frammanas en romantiserande öststatsbild à la David Lynch, som rymmer viss bildskärpa och några komiska tonträffar, men som inte riktigt förmår ringa in ett dramatiskt centrum. Nina Carlheim-Gyllensköld gör entré en liten bit in i föreställningen, som en explicit tolkning av sångerskans inre: med röst och gestik blir hon en burlesk spegel av Nina Jemths karaktär, vars figur smyckats av Paola Billberg Johanssons mördande vackra klänningskreation. Problemet är att Jemth rymmer den där spegelbilden i sig själv. I hennes kramande om existensen ligger branten bara en blinkning bort; bakom en leende mask finns störtfloder av tårar. Det är detta som gör hennes ansikte så intressant.

"Sånger från Hotel Imperial" utvecklas oväntat till en flack föreställning, som inte tränger ner lika djupt i hjärteroten som Barbés annars brukar. Fast slutsekunderna, måste jag erkänna, är urläckra.