Att ge en ordentlig barnopera på stora scenen har förstås hägrat i förlängningen av husets ambitioner. Man har tillgång till stor orkester, månghövdad ensemble och scenografiska möjligheter i en omfattning man annars mest får drömma om. Men svårighetsgraden stegras samtidigt.

Mycket kärleksfullt, professionellt arbete har lagts ned på ”Karlsson på taket – en familjeopera”. Kompositören Thomas Lindahl är rutinerad och behärskar stilar och stämningar och beträffande Andreas Lönnqvists kompetens framför orkestern råder ingen tvekan. Mathias Clason kan se tillbaka på decenniers verksamhet – dock främst som scenograf och kostymskapare -- inom svensk teater och regissören Sally Palmquist-Procopé, scenografen Anne Hellandsjö och de andra i produktionsteamet har ställt upp med sin know how på skilda nivåer.

Varför är det då så svårt att jubla över resultatet? Kanske för att den valda formen är så föga lindgrensk. Karlsson, rebell och egoist, är lite Pippi, lite Emil och mycket egensinnig. Berättelsens fokus måste ligga på honom och på Lillebror, i vilkens liv Karlsson dyker ner som från himmelen. Samuel Jarrick är förvisso ok som uppstoppad fantasifigur i sina bästa år och därtill en gestaltande sångare. Leif Aruhn-Soléns tenor ger Lillebror en portion ungdomlighet och kontrastverkan gentemot den frodige propellerinnehavaren. Men relationen mellan dessa huvudpersoner fördjupas knappast eftersom iscensättningen kantrar åt revy- eller kabaréhållet. Ett gäng ”hemmafruar” – enligt rollistan -- doar sig fram genom olika sketcher och man förunnas inga samlande vilopunkter.

Visst skall Karlssons flygturer få publiken att häpna, men mitt i det fantastiska behöver man också en förankring i vardagligheten, igenkänningsmoment och musik som lugnar mer än hetsar. Är detta en bild av opera som konstform som man vill att ung publik – hur ung?, hur gammal? -- skall ta till sig och kanske väckas av?

”Karlsson på taket” blir för hektisk och tar till effektsökande utropstecken, när det är tankstreck som behövs.