Dramatisering: Gustav Tegby.
Regi: Maja Salomonsson.
Medverkande: Malin Cederbladh, Louise Löwenberg, Eva Rexed, Johannes Wanselow. Riksteatern, Moriskan, Malmö. 25.3
Tecknade serier kan bli alldeles utmärkt scenkonst. Dessutom lockar genren en nyfiken, ung publik till teatern. Det visade framgången med ”Prins Charles känsla” på Intiman i höstas och det visar Riksteaterns ”Vårens nyckelord är ångvält”, som bygger på serier av Sara Granér, Nina Hemmingsson och Nanna Johansson, och som i söndags gästade Moriskan.
Det går snabbt undan på den lite trånga scenen där ett antal blå bajamajor används finurligt som bakgrund för en stadsfestival med uppträdanden, sponsor, tal av kommunens starke man (en parodierad Anders Borg med liten, osannolik, hästsvans), en påfrestande Luciadietist, fyra glädjefascister i kärnfamiljen Mogren, en rockkille med dalmål och inte minst den sliskige konferenciern i vita westernboots.
I luften virvlar mängder av heliumballonger med motiv från ”My Little Pony” och ”Svampbob Fyrkant”. I vissa ögonblick ger de föreställningen en märklig, surrealistisk dimension.
Det hela är en lätt igenkännbar, satirisk bild av ett svenskt samhälle med tillkämpad glädje och konstgjord gemenskap, men där verkligheten spricker upp och visar på ensamhet, ångest och förtryck. Det drivs friskt med ihålig, påklistrad, puttinuttig kvinnlighet, lysande gestaltad av Eva Rexed.
Även den som inte är specialist utan bara tillfällig läsare av Granérs, Hemmingssons och Johanssons serier känner igen sig bland de sammanlagt arton rollerna, även om här finns ett antal nya figurer, bland annat de träffsäkra Ronnie Sandahl-kopiorna med anspelning på romanen ”Vi som aldrig sa hora”.
Seri etecknarnas fräna feminism mjuknar delvis av Theo/Varmkorven (Johannes Wanselow), eftersom det ständigt blir lite rörande när han dyker upp. Över huvudtaget skulle gestaltningen kunna vara något mer vasslipad.
”Vårens nyckelord är ångvält” når inga större djup. Det tillåter knappast formen som ligger nära nummerrevyns. Men ibland blixtbelyses ojämnlika villkor, inte enbart mellan könen utan också mellan ekonomiska klasser.
Dramatiseringen av de här serietecknarnas verk ger mersmak.