På Helsingborgs Stadsteater har man bjudit in några av stadens skejtare till sin stora scen i ett speciellt projekt med tre offentliga föreställningar utöver skolföreställningar. Redan i foajén påminns man om hur speciellt projektet är. Medelåldern på publiken torde ligga kring de knappa 20 och VD Max Granström hälsar publiken välkommen i new era keps och svarta gympaskor.
The Art of Nothing är mest en situation med pappa Författaren och sonen Åke som traskar i hans fotspår tills han gör sig fri, köper bräda för 1800 pix, blir skejtare och får flyt. Fyra ramper på scenen, tre låga och en hög som Holmenkollen, och in på scenen rullar ett coolt gäng som lämnat tonåren bakom sig, killar och en tjej. Först lite hotfullt anonyma, klädda i mörka heltäckande overaller, sedan ombytta i medvetet slapp skejtarstil. Lite filmklipp från centrala Helsingborg, korta scener med lite dialog men framförallt musik framförd live och en timmes brädåkande.
"Det är inte intellektuellt, inte en sport, det är ingenting", klagar herrarna i kulörta tenniströjor som störs i husmanskosten på uteserveringen av gängets envisa åkande på offentlig plats. Det är de som retar upp sig, hetsar och vill ha krig. Skejtarna uppträder däremot ordningsamt och åker i lugna led i samma vändor. Upp och ner, upp och ner. En sekvens är, tack och lov, lite mer anarkistisk då gänget splittrar leden och det blir lite parkour och fri åkning över hela stora scenen bland buxbomskrukor och andra användbara hinder.
Vad händer när skateboardens konst möter teaterkonsten lyder frågan för kvällen. Med all respekt för subkulturen, det är kidsen på gatan som försiktigt skejtar runt på stora scenen och inga proffs. Det är det som är själva grejen. Inte konsten, utan scenen. Ett speciellt projekt, lokalt förankrat och som möjligen kan väcka insikten hos stadens unga: att Stadsteatern faktiskt också är en scen för dem.