Sexchocker
I. E’ de’ det här du kallar kärlek?
I början av veckan liknade Harry Amster i Svenska Dagbladet nyordningen med
semifinaler i Eurovisionsschlagern vid utdragen orgasm. Europa är så stort
och svåröverblickbart nuförtiden att vi måste dela upp akten i olika faser
för att alla ska få komma ... ja, utom Georgien då. Sverige hetsar med
valkyrior och ryssar med pansarvagnar.
Vad i all världen förmår litteraturen mot detta?
Rätt mycket skulle jag vilja säga, för något kyskare och därför mer skrämmande
än årets blågula får man leta efter. Riktigt chockerande faktiskt.
”Skandinaviskt och naturligt”, enligt Ernman själv (Aftonbladet 12/5).
Nej, då är det andra bullar på det litterära fältet. Eller samma gamla, borde
jag kanske säga. Här härskar fransmännen ända sedan markis de Sades dagar i
stort sett oinskränkt över sexchockerna. Även om nutida försök att skrämmas
textvägen oftare fungerar som försiktiga whops! i etablissemangets rumpa än
omstörtande, jag tänker på Catherine Millets ”Catherine M:s sexuella liv”
från 2002.
Blir det någon gång sexchock på lite mer nära håll, som när författaren Maja
Lundgren klädde av kulturen in på bara kalsongerna i romanen ”Myggor och
tigrar” 2007, dämpas förtjusningen. Makten surnar och plötsligt handlar det
inte alls om romankonst, än mindre sex, trots chocken och numera klassiska
rader som ”han snackar om karma i sömnen och inte kan hålla käft ens då”.
Vilket naturligtvis har att göra med att här finns en litterär kanon att
förhålla sig till. Fan, hon njuter ju inte ens. Navet är som sagt Frankrike
och urkundsmannen de Sade. Grundinställningen är att det ska göra ont att
ha sex ... särskilt för kvinnor, särskilt för flickebarn. Det som gör ont på
dem är skönt för honom. Och det som är skönt för honom är skönt för dem,
även om det gör ont. Säger litteraturen.
Intressant nog tycks denna sexchockskanon inte alltid få genklang hos de
svenska läsarna. Som gillar starka kvinnor.
Så medan de knappt orkar lyfta på ögonbrynen inför surrealisten Louis Aragons
”Irenes fitta” (återutgiven av Vertigo 1999) än mindre läsa honom blir
upphetsningen över kärnfamiljsgnället i Maria Svelands Bitter ... ja just
det: fitta, desto större. Så var vi framme vid femtioelfte ronden av
Sexwars.
Och i dagarna kommer Charlotte Roches tyska debutroman ”Våtmarker” ut på
svenska. En bok som marknadsförs med blodigt sköte, och därmed handlar om,
ja just det ... lidande. Ska bli intressant att se om det går hem.
KRISTINA HULTMAN
Kulturskribent och journalist
Öst och väst
II. I Love Europe
Nyligen satt jag tillsammans med sjutton andra översättare runt ett bord och
diskuterade våra översättningar av en tysk roman som dessutom handlade om
den delikata frågan öst eller väst. Hade den romanen varit en schlager hade
den aldrig slagit. Vem är granne med Tyskland? Alla och ingen.
Nej, inom den europeiska litteraturen gäller att väst håller på väst, och ju
mer väst desto lättare för oss andra att hålla på. Och öst håller på öst –
utom när det gäller underhållning, då är alla sinnen öppna – åt väst. Det
finns bara ett undantag: Tyskland just. Det tyska litteraturlandskapet
präglas fortfarande av en extrem öppenhet åt alla håll, men det som faller i
ögonen är naturligtvis öppenheten österut. Det ärevördiga förlaget Suhrkamp,
länge Tysklands absolut främsta litterära förlag, har de senaste åren
förlorat mycket av sin dominerande ställning inom den inhemska litteraturen,
men njut i stället av dess utgivning av öst- och centraleuropeisk
litteratur: 200 titlar finns att beställa från förlaget. I detta ögonblick.
Utan att gå på antis.
Vägen ut i världen för alla ”små” litteraturer går idag genom Tyskland. Det
sorgliga för den tyska litteraturen själv är bara att det inte finns nåt
Tyskland för den att ta vägen igenom. Den skulle behöva en
litteraturfestival där alla andra var diskade på grund av partiskhet.
Vi röstar väl i alla fall på grannarna, som man gör i Eurovision Song Contest?
Det vill man gärna tro, men för varje svensk röst på Norge går det hundra
norska på oss. På gatan Karl Johan hittar man ny svensk litteratur i
boklådorna. Jag känner danskar som läser kultursidan i DN till frukost, jag
vågar inte tänka på den samlade upplagan för danska morgontidningar i
Sverige. Undantaget är kriminallitteraturen, vi gillar norska mord. Och
några isländska. Men danska? Finska?
En gång var Peter Høeg ”stor” i hela världen. Då kom det en delegation
anglosaxiska förläggare till Danmark, förväntan hos den danska litteraturens
företrädare växte hög. Varningens ord kom från Høegs egen förläggare. Gläds
åt deras besök, skrev hon, men tro inte för ett ögonblick att de kommer för
att hitta ny dansk litteratur, de kommer för att hitta en till Peter Høeg.
I schlagerfestivalen är det storslaget att inte rösta på grannarna, eller vi
tycker i varje fall att de som gör det är bonniga. Nyanlända européer,
liksom. Jag tycker att det är helt OK. Och det är tur att man inte får rösta
på sig själv. För inom litteraturen gäller i allt högre grad det som Valfrid
Lindeman en gång sorgset sa om sina barn: de har väl sina egna föräldrar att
tänka på.
SVANTE WEYLER
förläggare
Plagiat
III. Fyra Bugg och en Cuba Cola
Schlagervärlden tar alla beskyllningar om plagiat med en axelryckning. Och
varför skulle den inte det? Populärmusik i dag är ett virrvar av lån och
samplingar; ofta lätta att identifiera för de grånade som kan sin
pophistoria, men av noll betydelse för kidsen. Huvudsaken var ju att det var
bra. Och en flirt med något som redan existerar kan i bästa fall passera som
en hyllning, eller bara en ironisk tvist.
I litteraturens värld är det annorlunda. Där är plagiat ansett som något av
det skamligaste man kan ertappas med. Litteraturen är den konstart som
ivrigast odlar idén om originaliteten, det obefläckade, unika verket och det
skapande geniet. Trots att det bevisats att redan författare som Homeros och
Vergilius lånade friskt. Shakespeare och Dickens tjuvade hej vilt från andra
– och skapade genialisk litteratur av det.
När Fabian Kastner 2006 gav ut sin debutroman ”Oneirine” var det just idén om
verkets och författarens originalitet han ville diskutera. Många kritiker
(däribland jag själv) skrev positiva recensioner av romanen och noterade
duktigt ekon av såväl Borges, Gombrovicz, Eco, Eliot och Nabokov. Vad de
flesta av oss däremot inte märkte var att hela romanen faktiskt var en
sampling, ett collage byggt på olika verk ur världslitteraturen.
En litteraturprofessor var mer observant. Han påpekade att en hel sida var en
direkt kopia av ett stycke ur George Perecs ”Vinterresan” och försökte dra
igång en skandaldebatt, som slocknade ganska snabbt. Att det plagierade
stycket i ”Oneirine” faktiskt handlar om plagiat räckte för honom inte som
bevis för att Kastner använt stycket på ett högst medvetet sätt för att
understryka sitt tema. Något han knappast heller var först med; till exempel
införlivade Laurence Sterne i ”The Life and Opinions of Tristram Shandy”
(1759–67) ett helt stycke ur Robert Burtons ”The Anatomy of Melancholy” där
han (Burton) ondgör sig över att hans samtida (dvs 1620-talets)
författarkollegor ägnar sig så mycket åt plagiat.
Men trots att vi vet att hela världslitteraturen är en enda katalog av lån,
allusioner och rena plagiat odlar vi alltjämt myten om den originella
författaren. Jag tror att det bästa vore att se litteraturarvet som en
komposthög; man lägger på lager efter lager så att det ska kunna bildas
alldeles ny fin jord.
Fast Orhan Pamuk säger det förstås bättre i sin ”Den svarta boken”:
” ...det viktiga bestod inte i att ’skapa’ något nytt, utan att göra
förändringar i de kolosser som redan skapats av tusentals intellektuella
genom tusentals år, och därmed lyckas formulera något alldeles nytt.” Så
skulle knappast schlagervärlden resonera.
ANNINA RABE
frilansskribent och kritiker