Serierna som inte
skulle reta Hitler

Steven Spielberg räknade inte med överraskningar när han en septemberdag 1981 satte sig för att kolla vad de franska tidningarna skrev om ”Jakten på den försvunna skatten”. Filmen var redan årets kassasuccé i USA. Alla verkade gilla den. Även i Frankrike. En av de franska kritikerna var så förtjust att han jämförde äventyraren Indiana Jones med Tintin.

Vem är det? undrade Spielberg. Han bad sin sekreterare skaffa något med Tintin.

Pratbubblorna i seriealbumet var på franska, men det gjorde inget. Steven Spielberg blev omedelbart förtjust i den belgiske reportern med de bruna äppelknyckarbyxorna och den underliga tofsen på huvudet.

Tintins skapare Hergé, som egentligen hette Georges Remi, hade beundrat Steven Spielberg i åratal.

Hergé insåg svårigheterna med att dramatisera serierutor och rös varje gång han såg sin hjälte på vita duken. Han var övertygad om att Spielberg var den ende filmskapare som skulle kunna göra Tintin rättvisa.

Därför blev Hergé förtjust när Spielberg via sitt produktionsbolag Amblin Entertainment ett drygt år senare hörde av sig och undrade om det gick att köpa filmrättigheter. Det gjorde det. De kom överens om att träffas några dagar in i mars 1983, när Spielberg ändå skulle resa till Europa för att arbeta med nästa Indiana Jones-film.

Den 3 mars dog Hergé; mötet blev inte av. Men ett år senare hade Steven Spielberg fått sina filmrättigheter.

Projektet skulle ta många år att förverkliga. Först trettio år efter sitt första möte med Tintin är Spielberg nu färdig med en film.

”The Adventures of Tintin: Secret of the Unicorn” är ett datoranimerat äventyr i 3D som har kostat en miljard kronor att göra och kombinerar handlingen i tre Tintinalbum. Kanske kommer någon filmkritiker att fullborda cirkeln genom att jämföra Spielbergs Tintin med Indiana Jones.

Det vore en ödets ironi.

”Jakten på den försvunna skatten” är en duell mellan hjälten och Adolf Hitler. Arkeologen Indiana Jones måste få tag på Förbundsarken innan Tredje rikets Führer gör det.

Förlagan till Tintinfilmen kom till i motsatt syfte. Hergé ville hålla Adolf Hitler på gott humör och ansträngde sig för att inte reta nazisterna.

Tintin var redan berömd när Tyskland invaderade Belgien den 10 maj 1940. Georges Remi var inkallad i infanteriet men tecknade seriesidor för glatta livet. De skickades med fältpost till Bryssel, där ungdomstidningen Le Petit Vingtième varje torsdag publicerade ett nytt avsnitt av äventyret ”Det svarta guldet”.

När hemlandet kapitulerade befann sig serietecknaren i Paris, sjukskriven för ett böldutslag. Han skulle ha kunnat fly till London; Tintin hade just avslutat ett äventyr i Storbritannien och kunde lätt försörja sin upphovsman i engelsk exil. Men Belgiens kung Leopold uppmanade sina undersåtar att göra tjänst hemma och rojalisten Hergé beslöt sig för att återvända till det ockuperade Bryssel.

Nazisterna hade stängt Le Petit Vingtième, men tagit över den stora dagstidningen Le Soir. En av Hergés gamla bekanta, Raymond De Becker, hade blivit chefredaktör. Han bad Hergé att fortsätta teckna Tintin-äventyr.

Den 17 oktober 1940 lanserade Le Soir en speciell barnbilaga. ”Tintin och Milou är tillbaka!” kungjorde rubriken på omslaget.

I tidigare äventyr hade Tintin framgångsrikt kämpat mot fascistiska frikårer och naziliknande kuppmakare. En särskilt illasinnad skurk hette Müsstler, som i Mussolini och Hitler. Sådant gick inte för sig längre. Hergé tvingades övergå till äventyr om sjöröveri och skattjakter, inkaguld och meteoriter.

Under dessa krigsår producerade han berättelser som visserligen var politiskt harmlösa men hade dramatisk nerv och numera räknas till de klassiska Tintinalbumen: ”Krabban med guldklorna”, ”Enhörningens hemlighet”, ”Rackham den Rödes skatt” ...

Dessa tre äventyr har nu blivit en film.

I det första jagar Tintin narkotikasmugglare och träffar för första gången den alkoholiserade kapten Haddock, som ska bli hans trogne följeslagare.

I det andra kommer han en gammal sjörövarskatt på spåren. I det tredje ger han sig ut för att hitta skatten, i sällskap med Haddock och ännu en blivande livsledsagare: den lomhörde uppfinnaren Karl Kalkyl.

Steven Spielberg insåg att ingen skådespelare kan göra dessa serieklassiker rättvisa framför en filmkamera. Men han ville heller inte göra en vanlig tecknad film. Lösningen blev en dator­animation, där riktiga skådespelare filmas medan de agerar och datorn förvandlar dem till seriefigurer ungefär som Hergé skulle ha tecknat dem. För att bevara atmosfären från de gamla seriealbumen, men ändå göra Tintin nutida, låter Spielberg handlingen utspela sig ”i ett tidlöst Europa”.

Det ser ut som en tanke att filmen går upp i Europa först, inte förrän två månader senare i USA. Tintin är en utpräglad europé som egentligen aldrig har slagit på andra sidan Atlanten. Experterna har flera teorier om orsaken.

1. Konkurrensen: Tintin föddes samma år som Musse Pigg (1929) och hade ingen chans mot Disney i USA.

2. Kritiken: Vid Tintins enda besök i USA (”Tintin i Amerika” 1931) beskriver Hergé landet som ett samhälle där gangstrar härjar fritt, industriledare luras och urbefolkningen diskrimineras.

3. Kraftlösheten. Till råga på allt har Tintin inte de fysiska superkrafter som amerikanska serieläsare älskar.

När amerikanska trupper marscherade in i Bryssel den 3 september 1944 var Tintin mitt uppe i äventyret ”De sju kristallkulorna”. De allierade stoppade omedelbart utgivningen av Le Soir. Tre dagar senare återuppstod tidningen med en helt ny redaktion. Alla som hade arbetat för Le Soir under krigsåren avskedades och belades med yrkesförbud.

Först efter två år kunde Hergé börja arbeta igen. Det var Tintin som räddade hans anseende, anser författaren Michael Farr. Hergé må ha varit ockupationsmaktens aningslöse medlöpare, men ingen kunde förneka att Tintin alltid ställt upp för de svaga. Aldrig hade han tvekat att ta upp kampen mot en auktoritär övermakt.

Den 26 september 1946 startade förläggaren Raymond Leblanc en ny veckotidning, som fick namnet Tintin. Den fortsatte äventyret med de sju kristallkulorna, och inledde med ett känslo­laddat möte mellan Tintin och kapten Haddock på slottet Moulinsart. Så kunde äventyret fortsätta.