Valtriumfen 2010 firades med shalala … och champagne. Två år senare är Sverigedemokraterna ett isolerat parti med stora inre slitningar.
Ansvar var ordet på allas läppar då det stod klart att SD blivit vågmästare. Och mest ansvar av alla skulle Jimmie Åkesson ta. Vi vill samverka, var budskapet i intervju på intervju, vi tar vårt ansvar.
Han hoppades kunna kopiera Dansk Folkepartis framgångssaga och bli stödparti år regeringen. Det vore den perfekta sitsen, där man både skulle få inflytande och kunna fortsätta hetsa mot etablissemanget när det passade. Maktmän och underdogs på samma gång.
Idag är besvikelsen ett faktum. ”Vi måste helt enkelt bli så starka i nästa val att det inte går att styra landet utan att prata med oss”, sa Åkesson i sitt sommartal i Sölvesborg den 11 augusti.
Han förklarade: ”Det har väl under den här perioden sedan valet blivit väldigt tydligt, vill jag påstå, att vi kommer inte att få något större inflytande över svensk politik gratis. De andra partierna, och då inte minst regeringen, har gjort sitt yttersta för att hålla oss utanför inflytande.”
Det kan vi nog delvis tacka Pia Kjaersgaard för.
På samma sätt som Åkesson och hans partikamrater blickat över sundet för att lära, så har motståndarna sett hur snabbt ett civiliserat land kan byggas om till en fästning mot de främmande. Tar man Åkesson i hand, får man ro hans politik i land.
I praktiken har SD i riksdagen för det mesta fungerat som stödparti åt regeringen. I ungefär var tredje av alla omröstningar står en enad opposition mot regeringen (2010/11). I dessa blockskiljande omröstningar, där SD alltså är tungan på vågen, har man nio gånger av tio röstat med regeringen.
Dock med vissa undantag. Man hjälpte de rödgröna att stoppa försäljningen av bland annat Posten och SBAB, och man fällde regeringen i viktiga frågor som Fas 3 och sjukförsäkringen.
Illusionen om den snabba danska vägen till makten har alltså krossats. De övriga partierna förvägrar Sverigedemokraterna deras högsta önskan: att betraktas som ett normalt parti.
På den mediala arenan, däremot, ser det bättre ut. Tidningarna trycker partiets annonser och publicerar deras debattartiklar. Medierna redovisar med självklarhet SD:s opinionssiffror och har gått från att beskriva partiet som rasistiskt till främlingsfientligt och det nu allt vanligare ”invandringskritiskt” – det ord Sverigedemokraterna själva gärna använder.
Ändå uteblir opinionsframgångarna. I mätningarna från SCB, de mest tillförlitliga, har man sedan november 2010 aldrig nått mer än 5,7 procent.
En förklaring kan vara att partiet redan nått den grupp som hyser så starkt främlingsfientliga åsikter, att de är redo att av det skälet rösta på dem.
Därför breddar SD nu sin politik.
Delvis sker det automatiskt, då man i riksdagen tvingas förhålla sig till alla politiska frågor. Delvis handlar det om en strategi, där man, utan påtagliga väljarframgångar, framförallt satsat på kriminalpolitiken. Ämnet är ingen slump, eftersom lag och ordning enkelt kan kopplas ihop med invandrarfrågan. Det är ju, menar man, invandringen och integrationspolitiken som driver fram kriminaliteten. Och lösningen är den gamla vanliga: sätt åt dem, spärra in dem, kör ut dem.
En annan förklaring till att partiet trampar vatten i opinionen kan vara de egna medlemmarna.
”Homosexualitet är onaturligt”, “Billström bör snart elimineras från vårt land djävla landsförrädare” ”Stoppa islamiseringen med vapen”. ”Varför kan inte Sverige ge asyl till Breivik?”
Så där låter det när sverigedemokratiska kommunpolitiker luftar sina känslor. I det här fallen Willy Christiansson i Härryda, Ronny Esbjörnsson i Hörby, Peer Pedersen i Östra Göinge och Sven-Erik Karlsson i Högsby. Allt från den senaste tiden, inga ungdomssynder.
Man kan förstås misstänka att de bara säger vad partiledningen tänker, för att parafrasera en populär slogan. Men varje gång de öppnar munnen gnisslar Jimmie Åkesson tänder. Med paroller om väpnad kamp vinner man snarare promille än procent.
Men han kan inte kasta ut dem alla. Det är så här hans parti ser ut. SD har alltid befolkats av folk som varit dubbelorganiserade i nazistiska organisationer, som skänkt pengar till Vit Makt-rörelsen, eller som bara inte begriper att uttrycka sig i enlighet med partiprotokollet. Och Åkesson behöver alla medlemmar han kan få. Partiets elit kan inte fylla de poster man erövrade i valet. Man tvingas slänga i reserverna.
Resultatet är inte bara ideliga verbala övertramp, utan också uppslitande interna strider om personer, pengar och politik.
Under det första året efter valet hade var fjärde sverigedemokratisk kommunpolitiker slutat. Motsvarade siffra för de andra partierna var fem procent. 16 personer hade uteslutits.
För att i någon mån styra upp striderna har partiet till och med anställt några riksombudsmän att resa runt i landet och lösa konflikter.
Dessutom har partiledningen hamnat på kollisionskurs med sitt eget ungdomsförbund. I Västeuropa är islamofobin idag mer gångbar än den antisemitism Sverigedemokraterna tidigare odlade. Partiet har följt med sin tid. Man ser, med Jimmie Åkessons ord, den muslimska invandringen som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” och är starkt pro-israeliska.
Ungdomsförbundet SDU under Gustav Kasselstrand håller däremot fast vid de gamla idéerna och driver idag en politik som är allt mer oberoende av moderpartiet. När SD mildrade de nationalistiska skrivningarna i sitt partiprogram var Kasselstrand mycket kritisk, och konflikten kom i öppen dager när SDU ville erkänna Palestina och kritiserade SD:s stöd till Israel. SD-företrädaren Kent Ekeroth replikerade att ”det är sånt man läser på NSF:s [nazistpartiet Nationalsocialistisk front] hemsida eller för den delen hör i Hamas tal.”
En ledande Sverigedemokrat brännmärker med andra ord det egna ungdomsförbundet som nazianstruket.
Till skillnad från de många kommunpolitiker som man i värsta fall alltid kan utesluta och bortförklara som ”enskilda företrädare” är denna högeropposition organiserad. För ett par veckor sedan omvaldes Kasselstrand med stor majoritet.
Det är illavarslande för SD.
Partiets mardröm stavas Ny Demokrati, som gick upp som en sol och landade pladask i ett gytter av interna falangstrider och öppenhjärtig rasism. Om SD åter börjar krympa, så att striderna om positioner och pengar hårdnar ytterligare, riskerar den att förverkligas.
Petter Larsson
journalist