MORRISSEY. Alla tjejer som jag förälskade mig i under tonåren gillade Morrissey. De hade ”Viva Hate”-omslaget på väggarna, och fick man välja en sak att ha med sig till en öde ö så skulle det vara ”Hatful of Hollow”.

I min överlevnadshandbok fanns en massa ritningar på fällor. Men ingenstans stod det något om The Smiths.

På Operaen i Köpenhamn, sådär tio, femton år senare, är ingen av dem där. Kanske har de övergett sin tonårsidol. Eller förvandlats till medelklassdanskar i par.

Saker och ting förändras.

Och Morrissey själv, bandagerad om höger pekfinger efter en hundattack, har blivit en trött 52-åring som i misslyckade försök till elegant arrogans river av tio låtar på en halvtimme. Det är visserligen ett spänstigt set med förvånansvärt många tillbakablickar till The Smiths 80-tal. Men framförandet är stelt.

Framme vid scen däremot tänder publiken till. Svulstiga vakter börjar lysa de mest hängivna fansen i ögonen med ficklampor.

Och till slut vaknar även Morrissey och levererar en domedagstung version av ”Meat Is Murder”. Europas största köttkonsumenter får se filmsekvenser där djur plågas till döds. Kor som hissas upp levande i sina bakben. Dödsryckningar som kastar långa skuggor ut över bänkraderna.

Mannen bredvid mig har druckit upp sin öl och står nu och trycker händerna nervöst mot tinningarna. För ett ögonblick är stämningen fullständigt elektrisk.

Den sista kvarten är sedan betydligt mer tajt och fokuserad.

Under allsångsnumret ”There Is A Light” gör dock killarna med ficklamporna en miss. En man rusar in och ger sin idol en ordentlig kram innan vakterna släpar honom av scen. Morrissey avslutar låten. Sedan är det slut. Efter en timme och en kvart.

Jag blev aldrig ihop med någon av de där tjejerna. Jag försökte, men jag tror aldrig jag riktigt förstod deras Moz. Den här kvällen hann jag knappt få chansen.