Jag har spenderat veckan som gått i Göteborg, där jag genomfört två mycket lyckade spelmusikkonserter med Göteborgs Symfoniker. Programmet blandar musik från Japan, Europa och USA samtidigt som det är en tidresa som stäcker sig från det tidiga 80-talet till purfärska ”Battlefield – Bad Company 2”. Dagens kompositioner håller en oerhört hög klass, men det går inte att misstolka reaktionerna när vi spelade musik från riktigt gamla spel. Inget drar ned applåder så som klassiska låtar från NES eller hemdatorn Commodore 64. Och har man sett tårarna rinna på 40-åriga konsertbesökare vet man att spelmusik som få andra saker kan väcka känslominnen.
Under mitten av 80-talet upptogs en hel del av min egen vakna tid av just Commodore 64. Ett av de starkaste spelminnen jag har från den tiden var när jag tillsammans med två vänner skulle försöka slå ”Fist II – The Legend Continues”, ett stort actionfyllt äventyrsspel som kräver planering, kartritning och en himla massa karateutövande. Förlora mot en enda fiende och allt är över oavsett hur långt du kommit! Vi tog oss, efter nio timmars kontinuerligt spelande, till slutstriden. Meningen var att man skulle besegra den onde krigsherren och sedan hoppa ned i ett hål i golvet för att avsluta spelet. Jag ledde fighten när jag av misstag gjorde en bakåtvolt och föll ner i hålet fast min motståndare fortfarande levde. Med gråten i halsen stirrade vi på ”Game Over”-meddelandet. En hel dags intensivt spelande hade slutat i katastrof.
Idag har nästan alla spel en automatisk sparfunktion som ser till att du aldrig ens behöver fundera på att spara din position. Det är förstås bra, och räddar spelare från liknande trauman. Men det innebär också att den speciella upplevelsen av dessa maratonsessioner ofta går förlorad. Visst är det kul att köra några matcher ”Street Fighter IV” före utgång eller ett par snabba race i ”Dirt” innan man går och lägger sig, men att lösa stora magnifika äventyrsspel en kvart i taget är helt enkelt fel. Bra spel bygger upp stämningar, drar in oss i sin värld och får oss att glömma vår egen. Precis som jag inte vill se en långfilm sönderhackad till följetong vill jag helst kunna uppleva spel som ”Shadow of the Colossus” eller ”Bioshock” i ett svep. För japanska rollspel med speltid på över 50 timmar blir det förstås i praktiken omöjligt, men när ett historiedrivet spel jag sett fram emot dyker upp i brevlådan försöker jag ändå spara det till ett tillfälle då jag kan njuta av det i en eller ett fåtal sittningar.
Hur gick det då med vårt misslyckade försök att slå ”Fist II” den där gången? Det hade blivit sen kväll och egentligen var det skola nästa dag. Men vi tittade på varandra alla tre, nickade tyst och sen körde vi om hela spelet från början. Slutbilden i ”Fist II” är något av det torftigaste jag sett i spelsammanhang (den nyfikne kan söka på ”fist ii longplay part 9/9” på you-tube och sedan hoppa fram till 7.30 i klippet) men den euforiska känslan av seger överträffar fortfarande det mesta jag upplevt under 30 år av spelande. Jag vet förstås inte om det är något liknande våra konsertbesökare drar sig till minnes när musiken från Commodore 64 spelas. Men att gamla spelminnen fortfarande betyder mycket för dem framgår med önskvärd tydlighet, redan när den första tåren trillar längs med kinden.