Men själv ser sig Per Åhlin minst lika mycket som illustratör även om den
sidan av hans konstnärskap inte är lika omskriven.
– Jag känner mig som en katt bland hermelinerna, säger Per Åhlin när han får
beskedet om Sydsvenskans kulturpris. Förra årets pristagare var
författarinnan Sigrid Combüchen som jag är en stor beundrare av. I år måste
det ha blivit en hopblandning av namn.
När vi ses i det ljusa sammanträdesrummet på Pennfilm i Hököpinge några
dagar senare har nyheten sjunkit in och han är både glad och stolt.
För att poängtera mångsidigheten i sitt arbete visar Per Åhlin sin första
stora klippbok där han bland annat förvarar helsidor från Sydsvenskans
litterära söndagssidor från slutet av 50- och början av 60-talet.
Kulturredaktionen publicerade texter av och om olika författare och Per
Åhlin illustrerade.
Här finns bland annat Bo Widerbergs ”Den gröna draken” med Åhlins
illustration. När han vann pris i en tävling om barns säkerhet i trafiken,
utlyst av Trafiksäkerhetsverket, använde han prispengarna till en lång
Amerikaresa tillsammans med vännen Åke Arenhill. Av någon outgrundlig
anledning reste de utan kamera.
Väl hemma igen skrev Arenhill en text för Sydsvenskan och Åhlin gjorde
illustrationen utifrån de många nya intrycken.
– De där arbetena var viktiga och det var också under de åren som jag
började utveckla min egen stil, säger Per Åhlin. Jag hittade nog inte mig
själv förrän i mitten på 60-talet. Dessförinnan var jag allt för mycket
påverkad av andra illustratörer. Också Svenska Dagbladet engagerade mig till
sina söndagssidor. Dagens Nyheter arbetade jag för senare.
Han tecknade i gamla Folket i Bild och ansvarade för omslagen inom
skönlitteratur när förlaget Wahlström &
Widstrand gav ut den vita serien med pocketböcker i mitten på 60-talet. Ett
arbete som även uppmärksammades internationellt.
– Jag jobbade också för Damernas värld. Ja, det låter väl inte riktigt klokt
i dag. Tidningen hade ett visst litterärt material. Bilderna såg fortfarande
ut som fotografier. Det gillade jag inte alls och jag hade en filosofi om
att man måste kunna förändra och hitta nya uttryck. Jag hamnade väl
någonstans mitt emellan.
Senare övergick Per Åhlin till Femina där han i många år har svarat för
illustrationer till litterära texter. Han visar ett nyligen gjort arbete
till en text av Katarina Mazetti. Ju mer Femina utvecklade sitt litterära
material desto roligare blev Åhlins arbete.
Hur går du till väga när du ska göra ett bokomslag?
– Jag läser böckerna annars skulle det kännas som ett svek. Men jag läser
kanske inte hela boken utan bara fram till dess att jag får en idé till en
bild som jag tror håller. Det är egentligen en reaktion på eller en
kommentar till det jag läser, snarare än en illustration som understryker
någonting i materialet. Ibland kan bilden stå i ett motsatsförhållande till
texten. Jag måste sätta mitt personliga avtryck annars är det inte
intressant.
Det här är ett annorlunda förhållningssätt än då du arbetar med tecknad film
baserad på litterära förlagor som Spöket Laban eller Alfons Åberg.
– Javisst, där är man bunden på ett helt annat vis. Jag är glad över att vi
kan arbeta med de här populära barnboksfigurerna på Pennfilmstudion. Men de
filmjobb som har varit mest tillfredsställande är mina egna filmer ”Resan
till Melonia” och ”Hundhotellet” där jag både skrivit manus och regisserat.
Det ger en annan frihet. Under de perioderna har jag inte kunnat
parallelljobba med illustrationer eller annan grafisk formgivning.
Redan som barn hemma i Åby i Småland försökte Per Åhlin göra tecknad film.
Han hade varit på bio i Växjö och sett Walt Disneys klassiska ”Snövit och de
sju dvärgarna” som kom 1937.
– Det var en sensation! Tänk att se teckningar som rörde sig. När jag får
frågan om varför jag över huvud håller på med tecknad film måste jag alltid
gå tillbaka till ”Snövit” och det bestående intryck jag fick då.
Sedan satt Per Åhlin och läste i Nordisk familjebok om Disney och om
kameror. Teknik har alltid intresserat honom. Någon enstaka gång kunde han
hitta ett reportage i gamla Filmjournalen men redan då var Disney-koncernen
pr-medveten och noga med att inte avslöja för mycket om sina produktioner.
Unge Åhlin försökte bygga en egen kamera och gjorde teckningar och lade på
hög.
– Jag hade i alla fall fattat principen.
Han gillade också teater, skrev och regisserade egna pjäser med grannbarnen
och satte upp i den åhlinska vedboden. Och när det var idrottsfest i
Ordenshuset i Åby beställde man sketcher från ett förlag i Kristianstad och
Per Åhlin engagerades.
– Min pappa var väldigt snäll och gjorde en dockteater till mig. Han var
möbelarkitekt på en fabrik i Åby och tillverkade teatern där. Den blev
alldeles för fin, sprutlackerad och allt. Jag hade velat ha en lite mer
använd teater men det kunde jag inte säga utan tecknade och klippte ut
dockor som jag spelade med.
Tecknad kortfilm i cut out-teknik och filmad med en 16 millimeters kamera
gjorde Per Åhlin på allvar för första gången hemma vid köksbordet i Malmö i
slutet på 1950-talet. Resultatet ingick i den litterära kabaré som Malmö-tv
svarade för. Jan Hemmel regisserade och Åke Arenhill var med och skrev
texter. Senare kom Ulf Thorén in i gänget.
Arenhill och Hemmel hade Per Åhlin mött på Lilla Teatern i Lund, där han
gjorde scenografi. Teatern lades ned och i stället var han med och grundade
Teater 23 i en källarlokal på Södra Förstadsgatan i Malmö. Året var 1953 och
Per Åhlin regisserade, gjorde scenografi och var även teaterchef under en
period.
– Jag var starkt influerad av absurdismen. Ionescus och Becketts pjäser
grep. Jan Ristarp ingick i ensemblen. Han var en duktig översättare. Det
ledde till att vi kunde få rättigheter till pjäser som inte ens en del
institutionsteatrar fick. Ibland gjorde vi studieresor till filmmuseet i
Köpenhamn och begärde fram visningar av polska, tjeckiska och japanska
animationer som var experimentella och nyskapande. Vi såg också äldre film
av till exempel Buñuel och Jean Vigo. När jag ser tillbaka på vilka
konstnärliga uttryck som har påverkat och inspirerat mig kommer både de här
animerade filmerna och inte minst absurdismen långt fram.
1965 bröt Per Åhlin upp från Teater 23. Den teater han var intresserad av
började möta motstånd. Den passade helt enkelt inte in i det politiska
kulturklimatet som radikaliserades alltmer och gick åt vänster.
Ett annat skäl var att han vid den här tiden hade etablerat kontakt med AB
Svenska Ord och det mångåriga samarbetet med Hasse & Tage
inleddes. Första uppgiften blev de animerade förtexterna till ”Svenska
Bilder” 1964.
– Hasse & Tage hade sett de tecknade inslagen i tv och erbjöd
mig jobbet. Styv i korken som jag var tackade jag ja och åkte upp till SF:s
legendariska filmstad i Råsunda. Victor Sjöström satt i väggarna och Bergman
gick där och skrotade. Jag fick någon tekniker till hjälp och det gick bra.
Hasse&Tage var redan ikoner i nöjesvärlden och vi kommunicerade på
samma våglängd. Det blev ett ömsesidigt utbyte och mötet med dem är en
viktig förklaring till varför jag håller på med det jag gör i dag.
Nästa samarbete blev långfilmen ”I huvet på en gammal gubbe” med premiär
1968. Initiativet kom från Gunnar Karlsson på GK-Film, ett av de få
produktionsbolag som använde animation i reklamfilmer.
Per Åhlin hade ett par år tidigare sett en Oscarsbelönad amerikansk
kortfilm, ”The Critic”, där man blandade tecknat och live. Hans Alfredson
var länge motståndare och trodde att det tecknade skulle göra publikens
möjlighet till identifikation svårare.
– Slutligen lät han sig övertygas. Pelle Svensson och jag hade startat
Pennfilm i liten skala. Tillsammans med två flickor och min äldre syster
gjorde vi teckningarna. Eftersom vi bara hade en 16 millimeterskamera
packade vi in materialet i en bil en gång i månaden och åkte upp till
GK-Film i Stockholm där allt fotograferades. Först då kunde vi se vad vi
hade gjort. Det var ett vågspel men filmen fick ett fantastiskt mottagande
och satte bland annat i gång en debatt om åldringsvården.
Pennfilm utvecklades och flyttade in i den stora ateljén i Hököpinge.
GK-Film producerade ”Dunderklumpen” där man också blandade tecknat och live.
Per Åhlin fick sin första Guldbagge och filmen slog internationellt.
Med ”Resan till Melonia”, inspirerad av Shakespeares ”Stormen”, kom den
andra Guldbaggen.
– Det är väldigt roligt att de båda familjefilmerna fortsätter att leva för
nya generationer.
Är du bitter över att varken ”Hoffmanns ögon”, ”Det blåser på månen”
eller ”En cirkussaga” har kunnat finansieras trots att du och Pennfilm har
lagt ned så mycket arbete på förberedelserna?
– Man kan inte gå omkring och vara bitter även om det har tagit åtskilliga
år av ens liv. Det är dyrt att göra tecknad film och mitt stora bekymmer har
varit att hitta de rätta producenterna. Enbart svenska pengar skulle aldrig
ha varit tillräckligt men jag tror fortfarande att man hade kunnat göra
nordiska produktioner. ”Hoffmanns ögon” kan jag inte släppa helt. Där håller
jag fortfarande på och tecknar då och då.