Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Snövit visade vägen till filmen

Snövit visade vägen till filmen
Nu håller jag på att lära mig 3D-animation, säger Per Åhlin. Det är som att börja använda en ny pensel. Men det finns fortfarande bildvärldar som skulle kunna bli rörliga med 2D-tekniken.BILD: Foto: Hussein el-Alawi
...

Snövit visade vägen till filmen

Kultur & Nöjen. För dagens breda publik är Per Åhlin mest känd för sina och Pennfilmsstudions tecknade filmer, till exempel bioaktuella ”Lilla spöket Laban – Spökdags” och ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, Tage Danielssons julsaga som blivit en uppskattad tradition i julaftons tv.

Men själv ser sig Per Åhlin minst lika mycket som illustratör även om den sidan av hans konstnärskap inte är lika omskriven.

– Jag känner mig som en katt bland hermelinerna, säger Per Åhlin när han får beskedet om Sydsvenskans kulturpris. Förra årets pristagare var författarinnan Sigrid Combüchen som jag är en stor beundrare av. I år måste det ha blivit en hopblandning av namn.

När vi ses i det ljusa sammanträdesrummet på Pennfilm i Hököpinge några dagar senare har nyheten sjunkit in och han är både glad och stolt.

För att poängtera mångsidigheten i sitt arbete visar Per Åhlin sin första stora klippbok där han bland annat förvarar helsidor från Sydsvenskans litterära söndagssidor från slutet av 50- och början av 60-talet. Kulturredaktionen publicerade texter av och om olika författare och Per Åhlin illustrerade.

Här finns bland annat Bo Widerbergs ”Den gröna draken” med Åhlins illustration. När han vann pris i en tävling om barns säkerhet i trafiken, utlyst av Trafiksäkerhetsverket, använde han prispengarna till en lång Amerikaresa tillsammans med vännen Åke Arenhill. Av någon outgrundlig anledning reste de utan kamera.

Väl hemma igen skrev Arenhill en text för Sydsvenskan och Åhlin gjorde illustrationen utifrån de många nya intrycken.

– De där arbetena var viktiga och det var också under de åren som jag började utveckla min egen stil, säger Per Åhlin. Jag hittade nog inte mig själv förrän i mitten på 60-talet. Dessförinnan var jag allt för mycket påverkad av andra illustratörer. Också Svenska Dagbladet engagerade mig till sina söndagssidor. Dagens Nyheter arbetade jag för senare.

Han tecknade i gamla Folket i Bild och ansvarade för omslagen inom skönlitteratur när förlaget Wahlström & Widstrand gav ut den vita serien med pocketböcker i mitten på 60-talet. Ett arbete som även uppmärksammades internationellt.

– Jag jobbade också för Damernas värld. Ja, det låter väl inte riktigt klokt i dag. Tidningen hade ett visst litterärt material. Bilderna såg fortfarande ut som fotografier. Det gillade jag inte alls och jag hade en filosofi om att man måste kunna förändra och hitta nya uttryck. Jag hamnade väl någonstans mitt emellan.

Senare övergick Per Åhlin till Femina där han i många år har svarat för illustrationer till litterära texter. Han visar ett nyligen gjort arbete till en text av Katarina Mazetti. Ju mer Femina utvecklade sitt litterära material desto roligare blev Åhlins arbete.

Hur går du till väga när du ska göra ett bokomslag?

– Jag läser böckerna annars skulle det kännas som ett svek. Men jag läser kanske inte hela boken utan bara fram till dess att jag får en idé till en bild som jag tror håller. Det är egentligen en reaktion på eller en kommentar till det jag läser, snarare än en illustration som understryker någonting i materialet. Ibland kan bilden stå i ett motsatsförhållande till texten. Jag måste sätta mitt personliga avtryck annars är det inte intressant.

Det här är ett annorlunda förhållningssätt än då du arbetar med tecknad film baserad på litterära förlagor som Spöket Laban eller Alfons Åberg.

– Javisst, där är man bunden på ett helt annat vis. Jag är glad över att vi kan arbeta med de här populära barnboksfigurerna på Pennfilmstudion. Men de filmjobb som har varit mest tillfredsställande är mina egna filmer ”Resan till Melonia” och ”Hundhotellet” där jag både skrivit manus och regisserat. Det ger en annan frihet. Under de perioderna har jag inte kunnat parallelljobba med illustrationer eller annan grafisk formgivning.

Redan som barn hemma i Åby i Småland försökte Per Åhlin göra tecknad film. Han hade varit på bio i Växjö och sett Walt Disneys klassiska ”Snövit och de sju dvärgarna” som kom 1937.

– Det var en sensation! Tänk att se teckningar som rörde sig. När jag får frågan om varför jag över huvud håller på med tecknad film måste jag alltid gå tillbaka till ”Snövit” och det bestående intryck jag fick då.

Sedan satt Per Åhlin och läste i Nordisk familjebok om Disney och om kameror. Teknik har alltid intresserat honom. Någon enstaka gång kunde han hitta ett reportage i gamla Filmjournalen men redan då var Disney-koncernen pr-medveten och noga med att inte avslöja för mycket om sina produktioner. Unge Åhlin försökte bygga en egen kamera och gjorde teckningar och lade på hög.

– Jag hade i alla fall fattat principen.

Han gillade också teater, skrev och regisserade egna pjäser med grannbarnen och satte upp i den åhlinska vedboden. Och när det var idrottsfest i Ordenshuset i Åby beställde man sketcher från ett förlag i Kristianstad och Per Åhlin engagerades.

– Min pappa var väldigt snäll och gjorde en dockteater till mig. Han var möbelarkitekt på en fabrik i Åby och tillverkade teatern där. Den blev alldeles för fin, sprutlackerad och allt. Jag hade velat ha en lite mer använd teater men det kunde jag inte säga utan tecknade och klippte ut dockor som jag spelade med.

Tecknad kortfilm i cut out-teknik och filmad med en 16 millimeters kamera gjorde Per Åhlin på allvar för första gången hemma vid köksbordet i Malmö i slutet på 1950-talet. Resultatet ingick i den litterära kabaré som Malmö-tv svarade för. Jan Hemmel regisserade och Åke Arenhill var med och skrev texter. Senare kom Ulf Thorén in i gänget.

Arenhill och Hemmel hade Per Åhlin mött på Lilla Teatern i Lund, där han gjorde scenografi. Teatern lades ned och i stället var han med och grundade Teater 23 i en källarlokal på Södra Förstadsgatan i Malmö. Året var 1953 och Per Åhlin regisserade, gjorde scenografi och var även teaterchef under en period.

– Jag var starkt influerad av absurdismen. Ionescus och Becketts pjäser grep. Jan Ristarp ingick i ensemblen. Han var en duktig översättare. Det ledde till att vi kunde få rättigheter till pjäser som inte ens en del institutionsteatrar fick. Ibland gjorde vi studieresor till filmmuseet i Köpenhamn och begärde fram visningar av polska, tjeckiska och japanska animationer som var experimentella och nyskapande. Vi såg också äldre film av till exempel Buñuel och Jean Vigo. När jag ser tillbaka på vilka konstnärliga uttryck som har påverkat och inspirerat mig kommer både de här animerade filmerna och inte minst absurdismen långt fram.

1965 bröt Per Åhlin upp från Teater 23. Den teater han var intresserad av började möta motstånd. Den passade helt enkelt inte in i det politiska kulturklimatet som radikaliserades alltmer och gick åt vänster.

Ett annat skäl var att han vid den här tiden hade etablerat kontakt med AB Svenska Ord och det mångåriga samarbetet med Hasse & Tage inleddes. Första uppgiften blev de animerade förtexterna till ”Svenska Bilder” 1964.

– Hasse & Tage hade sett de tecknade inslagen i tv och erbjöd mig jobbet. Styv i korken som jag var tackade jag ja och åkte upp till SF:s legendariska filmstad i Råsunda. Victor Sjöström satt i väggarna och Bergman gick där och skrotade. Jag fick någon tekniker till hjälp och det gick bra. Hasse&Tage var redan ikoner i nöjesvärlden och vi kommunicerade på samma våglängd. Det blev ett ömsesidigt utbyte och mötet med dem är en viktig förklaring till varför jag håller på med det jag gör i dag.

Nästa samarbete blev långfilmen ”I huvet på en gammal gubbe” med premiär 1968. Initiativet kom från Gunnar Karlsson på GK-Film, ett av de få produktionsbolag som använde animation i reklamfilmer.

Per Åhlin hade ett par år tidigare sett en Oscarsbelönad amerikansk kortfilm, ”The Critic”, där man blandade tecknat och live. Hans Alfredson var länge motståndare och trodde att det tecknade skulle göra publikens möjlighet till identifikation svårare.

– Slutligen lät han sig övertygas. Pelle Svensson och jag hade startat Pennfilm i liten skala. Tillsammans med två flickor och min äldre syster gjorde vi teckningarna. Eftersom vi bara hade en 16 millimeterskamera packade vi in materialet i en bil en gång i månaden och åkte upp till GK-Film i Stockholm där allt fotograferades. Först då kunde vi se vad vi hade gjort. Det var ett vågspel men filmen fick ett fantastiskt mottagande och satte bland annat i gång en debatt om åldringsvården.

Pennfilm utvecklades och flyttade in i den stora ateljén i Hököpinge. GK-Film producerade ”Dunderklumpen” där man också blandade tecknat och live. Per Åhlin fick sin första Guldbagge och filmen slog internationellt.

Med ”Resan till Melonia”, inspirerad av Shakespeares ”Stormen”, kom den andra Guldbaggen.

– Det är väldigt roligt att de båda familjefilmerna fortsätter att leva för nya generationer.

Är du bitter över att varken ”Hoffmanns ögon”, ”Det blåser på månen” eller ”En cirkussaga” har kunnat finansieras trots att du och Pennfilm har lagt ned så mycket arbete på förberedelserna?

– Man kan inte gå omkring och vara bitter även om det har tagit åtskilliga år av ens liv. Det är dyrt att göra tecknad film och mitt stora bekymmer har varit att hitta de rätta producenterna. Enbart svenska pengar skulle aldrig ha varit tillräckligt men jag tror fortfarande att man hade kunnat göra nordiska produktioner. ”Hoffmanns ögon” kan jag inte släppa helt. Där håller jag fortfarande på och tecknar då och då.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
Per Åhlin

Född i Hofors 1931. Uppvuxen i Åby i Småland. Hoppade av realskolan i Växjö och började arbeta som tecknare. Kom till Svenska Telegrambyrån i Malmö 1952. Frilans som illustratör och senare också filmare från 1956. Har gjort scenografi till en rad uppsättningar. Var med och startade Teater 23 i Malmö. Skrivit och tecknat barnböcker. Samarbetat med AB Svenska Ord och gjort tecknade inslag i flertalet av bolagets filmer. Belönad med Guldbaggen två gånger, Guldspiran en gång. Sydsvenskans kulturpris 2007 är på 50 000 kronor.

Filmer i urval:

  • ”Dunderklumpen”, 1974
  • Alfons Åberg – svit med filmer 1979 – 1982, 1994
  • ”Tre blommiga falukorvar”, 1988
  • ”Resan till Melonia”, 1989
  • ABC-filmer, svit 1990
  • ”Hundhotellet”, 2000
  • ”Lilla spöket Laban”, 2006
  • ”Lilla spöket Laban – spökdags” 2007
Sydsvenskans tidigare kulturpristagare:

1949 riksarkivarien Ingvar Andersson

1950 tonsättaren Hilding Rosenberg

1951 författaren Gustaf Hellström

1952 skulptören Ivar Johnsson

1953 konstnären Tora Vega Holmström

1954 författaren Hjalmar Gullberg

1955 konstnären Wiven Nilsson

1956 författaren Gabriel Jönsson

1957 tonsättaren Lars-Erik Larsson

1958 konstnären Pär Siegård

1959 författaren Anna Lenah Elgström

1960 konstnären Gösta Adrian-Nilsson

1961 professor Ragnar Josephson

1962 författaren Karl Ragnar Gierow

1963 professor Hans Ruin

1964 hovsångerskan Birgit Nilsson

1965 författaren Fritiof Nilsson Piraten

1966 konstnären Einar Bager

1967 skulptören Christian Berg

1968 konstnären Max Walter Svanberg

1969 skådespelaren Max von Sydow

1970 förste hovkapellmästaren Sixten Ehrling

1971 författaren Birgitta Trotzig

1972 ädelsmeden Sigurd Persson

1973 filmaren Jan Troell

1974 konstnären Jörgen Fogelquist

1975 författaren Majken Johansson

1976 konstnären Ola Billgren

1977 författaren Ingemar Leckius

1978 skådespelaren Ernst-Hugo Järegård

1979 professsor Alf Åberg

1980 konstnären C O Hultén

1981 konstnären Bertil Lundberg

1982 författaren Göran Printz-Påhlson

1983 konstnären Staffan Nihlén

1984 skådespelaren Jarl Kulle

1985 fotografen Georg Oddner

1986 författaren och översättaren Britt G Hallqvist

1987 författaren, skådespelaren och regissören Hans Alfredson

1988 gitarristen Göran Söllscher

1989 formgivaren och keramikern, professor Signe Persson-Melin

1990 författaren och översättaren Lasse Söderberg

1991 konstnären Ulf Trotzig

1992 tonsättaren Daniel Börtz

1993 författaren Jacques Werup

1994 pianisten Hans Pålsson

1995 regissören Ronny Danielsson

1996 konstnären Gerhard Nordström

1997 skådespelaren Jan Malmsjö

1998 översättaren Ann-Mari Seeberg

1999 trumpetaren Håkan Hardenberger

2000 dansaren Birgit Åkesson

2001 författaren Klas Östergren

2002 landskapsarkitekten Sven-Ingvar Andersson

2003 oboisten Helén Jahren, musikern och kompositören Ale Möller

2005 fotografen Jean Hermansson

2006 författaren Sigrid Combüchen

blog comments powered by Disqus
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu