Mitt besök var veckolångt. En morgon satt jag i en soffa och väntade på någon.
David Krane kom förbi, förlängde stegen och log och sa att han absolut inte
ville "bryta in i min tankeprocess". Han nickade mot min dator och
försvann, efterlämnandes känslan att det enda han ville, det var att inte
slösa onödiga minuter på mig.
Senare berättade han om en alldeles särskild strategi. Ungefär samtidigt hade
två tunga reportrar, Ken Auletta och Steven Levy, närmat sig Google med en
önskan om att få skriva var sin större bok om företaget.
Google såg i detta en möjlighet. Ken Auletta medarbetar i The New Yorker. Han
är kultur och östkust och bildning och stilistik. Rätt servad skulle han
kunna förklara saker för en grupp personer i den politiska och massmediala
världen som ännu inte "förstår" Google rätt.
Steven Levy å andra sidan är teknikkille från tidskriften Wired. Rätt servad
skulle han kunna svepa bort en del besvärande myter och kvardröjande
felaktigheter i berättelsen om Google, och samtidigt kunna förmedla den
unika ingenjörskultur som gjort Google så framgångsrikt.
Det gick ganska bra. Auletta var kanske den mer svårduperade; Steven Levys
långa period som "inbäddad reporter" i Mountain View har
på gott och ont fört honom väldigt nära de personer han skildrar. Reportaget "In
the Plex" är den i särklass mest välresearchade amerikanska bok som
hittills har skrivits om Google, bland de runt tjugo relevanta titlar som
finns. (Tro mig, jag har läst dem alla.) Den är lika vass i sina tekniska
genomgångar som John Battelles banbrytande "The Search" och
lika analytisk som Ken Aulettas "Googled: The End of the World As We
Know It".
***
Så kom en tredje spelare in på scenen. Han heter Siva Vaidhyanathan och är
kulturhistoriker, och han bad inte om några tillstånd. Debattboken "The
Googlization of Everything" är en svepande kulturkritik som lider brist
på djupgående teknisk förståelse, men som träffsäkert beskriver skavet
mellan en gammal värld och en ny.
Läser man Levy och Vaidhyanathan parallellt blir det uppenbart hur olika man
kan beskriva Googles viktigaste projekt och karaktärsdrag. Vaidhyanathans
huvudsakliga tes är att googlifieringen av oss alla har gått så långt att vi
har förlorat förmågan till kritisk reflektion. Vi skulle inte ens kunna
hitta en alternativ sökmotor utan att googla. Google tar dessutom plats i
allt fler sammanhang, och blir i Vaidhyanathans dystopi hela världens
curator. Böcker, musik, film, politik, hälsofrågor, ekonomi – vi frågar
Google om allt. Den information som inte passerar Googles nålsöga finns
inte.
Google som företag skulle förstås aldrig medge att Google formar nätet. Google
sorterar det, på sin höjd. Men det resonemanget håller inte, och har inte
gjort det på många år. Säg den utvecklare som i dag sätter sig för att bygga
något banbrytande för distribution i webbläsare som inte börjar med frågan "hur
kommer det här att funka med Google?". Genom sin roll och sin
storlek gör Google webben allt mer strömlinjeformad.
De här sakerna ställer Vaidhyanathan bra frågor om. Men ska man ha en så pass
polemisk ton som han ändå har, så ska man nog samtidigt kunna möta med lite
fler konkreta förslag om alternativ.
"Reglera", säger han. "Hur då?" säger jag.
Man kan visserligen säga att "internet" och "samhället"
som begrepp inte längre kan och bör särskiljas. Nätet är samhället,
samhället är nätet. Nästan alla skulle hålla med om att en fungerande
rättsstat är en självklar del av ett fungerande samhälle – medan rätt många
tycker att en fungerande rättsstat närmast är ett hot mot internet.
Där finns ett skav som intresserar mig:
Hör ni våra politiker göra ansatser till ett genomgripande globalt normerings-
och lagstiftningsarbete som är anpassat till den digitala revolutionen, och
oberoende av geografi? Inte precis va?
Här borde en kulturhistoriker som Siva Vaidhyanathan kunna driva på mer än han
gör. Kanske skulle han bara läsa Steven Levys bok, vars styrka är just den
tekniska analysen. Det kräver sin man eller kvinna, för den som har ett
begränsat intresse av briljant kod, för att ta sig igenom en del passager i "In
the Plex". Samtidigt är det mödan värt: Den som inte förstår Google
genom ett slags ingenjörsfilter, inte förstår att ingenjören alltid värderas
högst där, kommer inte att landa rätt i sin förståelse.
Så vad saknas i Levys annars så gedigna text? Googles alldeles säregna sätt
att arbeta med välgörenhet – se Sydsvenskan datum – nämns inte med ett ord,
trots att det förtjänar både modellförklaring och reflektion. Steven Levy
hade kunnat förklara hur de tekniska principerna och det mest grundläggande
humanitära kan samsas på ett sätt som ännu är ogjort.
Det är också där, i skärningspunkten mellan teknik och humanism, jag tror att
man ska leta efter Googles framtid. I våras tog grundaren Larry Page över
som verkställande direktör. Han är raka motsatsen till något slags generell
idé om hur en amerikansk vd ska bete sig och se ut. Han kommunicerar lite,
helst inte alls. Han är förmodligen själv en av de i särklass skickligaste
utvecklarna bland de 24 000 kollegerna. Och han anser sig ha en tydlig chef:
Tekniken själv.
***
För några veckor sedan föreläste jag för en grupp gymnasieelever i Lerum. Vi
pratade om Google och den digitala revolutionen. Jag inleder alltid sådana
tillfällen med handuppräckning:
Hur många här inne har googlat det senaste dygnet?
Ungefär nio av tio brukar då räcka upp handen, vilket stämmer utmärkt: Google
har en sökmarknadsandel på 89 procent. Siffran är global. Ingen annan
verksamhet, det kinesiska kommunistpartiet undantaget, dominerar sin marknad
på det här viset.
Ibland flyger jag på någon och frågar varför. Varför googlar du?
I Lerum sa en tjej: "För att jag inte känner till några alternativ
egentligen".
Det vill säga, hon har ju hört talas om Yahoo och Bing. Men aldrig använt dem,
aldrig jämfört kvaliteten.
Google är och förblir vårt gränssnitt mot verkligheten.
Och framtiden? Den ser inte alltför besvärlig ut. Google gör just nu ungefär
en miljard svenska kronor i ren vinst – varje vecka.