Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

"Som helhet en rätt imponerande uppvisning"

1 2 3

"Som helhet en rätt imponerande uppvisning"

Kultur & Nöjen. Bland alla förutfattade meningar om The Eagles är ingen lika ohotad som denna: Bandet är en samling perfektionister som exakt återskapar sina hårt arrangerade låtar varje gång de ställer sig på scen.

En del blir imponerade av denna förmåga, andra blir indignerade av denna brist på fantasi. Bandets fans och kritiker bråkar om domslutet, men inte om signalementet.

Men det är dags att tänka om. Det har The Eagles gjort.

När bandet på Malmö Stadion igår kväll inledde en sextio dagar lång Europaturné fick vi plötsligt höra ett band som arrat om flera låtar, som tillåter sprickor i fasaden, som låter somligt bero. Med tretton musiker på scen har kärngänget skaffat sig förutsättningar att brodera, att leka med klangerna, att förskjuta tyngdpunkten. Förvisso är ingenting revolutionerande, men med en fiol i countrylåtarna och en fyrhövdad blåssektion i vart och vartannat nummer händer saker med musiken vi inte kunnat förutse och höra i förväg.

Viktigast var blåsarna i låtarna som drar åt R&B; en sak som ”The Long Run” hamnar mycket närmare rötterna när de där västkustrockiga tvåstämmiga gitarrfraserna som bär låten istället spelas fyrstämmigt med bleck- och träblås.

Nytänkandet vitaliserar flera av låtarna, men vi ska ingalunda tro att The Eagles tänker nytt enbart för att de kan; de söker nya lösningar för att de måste. För sanningen är att den perfekt glidande västkustmaskin som är The Eagles har fått sina skråmor. De kan inte längre åstadkomma den kassaskåpssäkra precisionsrock som jag såg dem prestera i Hamburg 1997, till exempel. Åldern har tagit ut sin rätt.

Mest har Glenn Frey åldrats, så till den grad att när Don Henley i finalnumret sjunger att ”you’re losing all your highs and lows/And it funny how the feeling goes away” så ter det sig som en kommentar till Freys sångröst.

Värst blir det i ”Peaceful Easy Feeling”. Det blir nästan lite komiskt i refrängen när Henley, Schmidt och Walsh lägger sina vokala snuttefiltar ovanpå den där trötta och sargade sångrösten; resultatet blir något som låter som en åldrande och lätt generad Willie Nelson i sällskap av The Chipmunks.

Men The Eagles fattar och gillar läget. Konserten som helhet blir därför ändå en rätt imponerande uppvisning, med ett tjog väl tillvaratagna hitlåtar – företrädesvis framförda av Henley vid solomicken. Han är säker på sin sak, oavsett om uppdraget är country, ballader, rock eller R&B; den magnifika falsetten i slutet av ”One of These Nights” lät overklig, när man såg att den kom ur munnen på en gråblek gubbe med fyrkantig kroppshydda.

Om måttbandet för ett veteranbands självförtroende är hur många nya låtar man vågar spela så är det illa ställt med The Eagles; efter kvällens två inledande låtar, bägge lyckade, valde bandet att spela uteslutande spela gammalt. Till de bästa låtarna hörde också en av de allra äldsta, debutens ”Witchy Woman” – en av dessa Eagleslåtar om övernaturligt ondskefulla kvinnor – där inte bara Henley utan också Frey briljerade, fast då i rollen som fräck rockgitarrist. Annars överläts åtskilliga solon – med all rätt – åt den inhyrda Steuart Smith som är grymt mångsidig, fast allra bäst i countrylåtarna. Ju längre kvällen fortskred, desto mer flyttade också Joe Walsh fram sina positioner. Den fläkiga rocken i ”In the City” – med powerackord i stålverksstyrka och skrikigt gäll diskant – var svår att värja sig mot, men roligast var att han fått lyfta in James Gang-epokens ”Walk Away” i setet.

Äh, just det: ”Hotel California”. Ja, de spelade den. Efteråt skakade sologitarristerna Walsh och Smith hand, som om de just avslutat en vänskapsmatch i tennis. ”Tack för en fin insats, kompis”.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
  • Musik
  • Håkan Engström
FKTA/KONSERT – ROCK

The Eagles, Malmö Stadion 29.5

PLUS

”Boys of Summer”, från Henleys solokarriär på 1980-talet, fångar en vemodig sorts nostalgi som kryper mycket längre innanför huden än låtarna ur bandets hitkavalkad. Bandet lirar den briljant, inte minst Steuart Smith.

MINUS

Joe Walshs ”Life’s Been Good” är ett utdraget skämt som är kul första och andra gången, men inte den tjugonde.

LÅTARNA

How Long

Busy Being Fabulous

Take It to the Limit

Hotel California

Peaceful Easy Feeling

I Can’t Tell You Why

Witchy Woman

Lyin’ Eyes

One of These Nights

Walk Away

Boys of Summer

In the City

The Long Run

Life’s Been Good

Dirty Laundry

Funk 49

Heartache Tonight

Life In the Fast Lane

-------------

Take It Easy

Desperado

blog comments powered by Disqus
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu