Den dödsryckande morgontidningen har en historia av män som sprungit i trappuppgångar. Med tunga buntar och knäckta ryggkotor. Men spår av tidningsbud går fortfarande att se. I Malmö och Lund ligger orangefärgade hårda plastband kvar varje morgon och skräpar.
Jag har upplevt tidningsromantik från två håll. Först hoppade jag av gymnasiet för en lokaltidnings skull. Den andra romantikvågen drunknade jag i genom ett nattjobb jag alltid har återvänt till. På företaget som sköter tidningsutdelningen i Skåne har jag haft två provanställningar och ett vikariat. Jag har använt det till att lägga ut alla förstasidor bredvid varandra, läsa alla danska och alla svenska morgontidningar före någon annan, förstå skillnaden på ytterdörrar hos läsare av Skånska Dagbladet och läsare av Dagens Industri. Men framförallt har jag lärt känna gruppen som faktiskt jobbar utomhus varje natt.
S var alltid uppklädd. Delade ut tidningar i Gant och Ralph Lauren. Det första han sa till mig var ett triumferande:
– Jag handlar alla mina kläder på Hansakompaniet. Jag har tre jobb.
Ingen skulle se ner på honom. Det syntes att han tjänade över en svensk medianlön. Fast ja, på tre jobb då.
E var utbildad läkare från Bulgarien. Han skulle bara vänja sig vid svenskan sedan skulle svenska sjukhus ta emot honom, visst? Tyvärr är kolsvarta trappuppgångar en lite väl tyst miljö att konversationsöva i.
A var pianist nära pensionsåldern. Vi kollegor blev oroliga för att hon snart skulle bli utskälld för sin långsamhet. Hon svarade alltid.
– For this money, nobody should rush.
För nej, svenska var inte tidningsbudens förstaspråk. Det var en uppsamlingsplats för nyanlända. Som levande internationella nyheter, och lokala nyheter, satt vi under gatlyktorna och pratade om varandras liv fem i tre. Inte sällan hade något bud tagit med en anhörig som hjälp – Borås Tidning har skrivit om problemet att tidningsbud lastar över sina pass på andra hellre än att sjukanmäla sig. Attityden var överlag att man fixar sitt liv själv – oavsett vilka konstiga scheman det medförde. Ofta läste vi om tidningsdöden i arbetsexemplar som senare delades ut. Vi sa: vad kommer vi att få dela ut framöver? Vilken produkt kan någonsin vara lika allmängiltig? Sökandet efter en fix att bota tidningsdöd med var igång, det visste vi.
Under mitt sista inryck som tidningsbud, i våras, meddelades det på utbildningen att lösningen hittats i en utlösning. Djursperma.
Betydligt mer lönsamt än morgontidningar men med samma tidpunkt för leverans. Bönder kan få en DN i soluppgången tillsammans med tjurar och hingstars kroppsvätskor. Bränsle till morgonens semination.
Morgontidningen, produkten från en pressad, gnällig yrkeskår som varje natt levereras av en utsatt samling människor, får nu alltså veta vad den en värd: mindre än ett djurs sperma.