Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Stereotyper som skaver

”John Blund” av Nils Dardel vakar över...
Tintins vara eller icke vara på barn-...
1 2

Stereotyper som skaver

Kultur & Nöjen. Lilla hjärtat har svart hy, stor mun och flätor som står rakt upp. Mångfald eller rasism? Debatten har stormat i månader. Rakel Chukri har träffat en av debattörerna, Oivvio Polite, som vill freda sina barn från rasistiska stereotyper.

Den tionde september skriver Dagens Nyheters kulturskribent Jonas Thente ett upprört blogginlägg. Han har hört att det riktats kritik mot att en av figurerna i Stina Wirséns barnfilm "Liten Skär och alla små brokiga" har ett "rasistiskt stereotypt utseende". Thente gör ett utfall mot "akademiutbildade kärringar". Han har hört att det ska finnas en ung "humanoriand" bakom kritiken och föreslår därför att man antingen dränker de "kvoterade kvasiforskarna i pengar så att de inte behöver ödsla allas energi på trams, eller också drar man in tjänsterna helt och hållet till dess att de läst in grundkursen."
Två dagar senare publiceras artikeln i papperstidningen. Ordet kärringar är bortredigerat men tonen är fortsatt upprörd. För att uttrycka det milt.
Fortsättningen är känd vid det här laget. I flera månader har det pågått en debatt som ibland har liknat ett skyttegravskrig. På ena sidan de som hävdar att Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat är en rasistisk nidbild, på andra sidan de som hävdar att Stina Wirsén har gjort en film som hyllar mångfald och att kritiken hotar den konstnärliga friheten.
På ett kontor på Liljeholmen i Stockholm sitter en av de tongivande debattörerna, Oivvio Polite. För honom och många andra är det uppenbart att Stina Wirséns bild är en så kallad pickaninny – en rasistisk karikatyr som var vanlig förr i tiden – eftersom läpparna är förstorade, färgen är svart (och inte brun) och flätorna står rakt upp.
Leta rätt på riktig rasism, har vissa sagt. Oivvio Polite har då svarat att bilder som denna har en historisk laddning som man inte kan bortse ifrån, de har använts för att "avhumanisera svarta barn. En process som var nödvändig för att vita människor skulle kunna behandla svarta människor som boskap".
När vi träffas vill han inte fokusera på Stina Wirsén som han beskriver som en "oerhört driven och skicklig illustratör". Han har aldrig beskyllt henne för att vara rasist och vill hellre fokusera på det klimat som gjort bilden möjlig. Att ingen på förlaget eller filmproduktionsbolaget verkar ha tänkt på vad svarta personer skulle känna inför Lilla Hjärtat.
– Jag tycker inte att det är så intressant vem Stina Wirsén är som individ, utan det faktum att hon verkar i en kontext där hennes idé kan bäras ända från idéstadiet till färdig produkt på marknaden utan att någon i kulturkomplexet har sagt: hmm, de här bilderna kanske inte funkar riktigt.
Förklaringen, menar han, är att medvetandegraden är så låg i Sverige. Att många här inte har så stor kunskap om stereotypa bilder av svarta. Det är en anledning till att han på Expressens kultursidor har intervjuat amerikanska akademiker och journalister om Lilla Hjärtat, kunskapen i USA är större än i Europa.
– Den stora skillnaden mellan hur bilderna uppfattas här och hur de uppfattas i USA har att göra med vilket inflytande svarta människor har haft i debatten. I och med medborgarrättsrörelsen och den svarta nationalistiska rörelsen på 1950-, 60- och 70-talen skedde det ett brott i USA med den här avbildningstraditionen. Bilderna blev omöjliga att använda.
Ett vanligt argument från Stina Wirséns försvarare har varit den konstnärliga friheten. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har skrivit att det är samma idékonflikt bakom kritiken mot Wirsénfilmen som fatwan mot Salman Rushdies "Satansverserna", att individens yttrandefrihet står mot gruppers eventuella kränkta känslor av ett konstverk. Wiman ställde den retoriska frågan om all konst i framtiden måste ut på remiss.
Oivvio Polite tycker att det är magstarkt att jämställa kritik mot rasistiska bilder med mordhot mot författare.
– Det där är ett sätt att täppa till truten på kritiken. Om man inte vill diskutera innehållet i de här bilderna, eller den historia de är kopplade till, då kan man säga att de här människorna är censurivrare.
Han anser inte att figurer som Lilla Hjärtat ska förbjudas i lag men han vill ha rätten att diskutera bilderna i populärkulturen, hur vuxna och barn påverkas av dem. En intressant jämförelse är feministisk kritik av reklam – debatten om kvinnoförnedrande bilder kan föras utan att det nödvändigtvis uppfattas som ett censurkrav.
– Det har förstås att göra med den kamp som kvinnor har fört i Sverige för att flytta fram sina positioner. Slår man upp en svensk dagstidning från 60-talet, då var det sidan 3-tjejer och porrannonser. Det handlar om att olika grupper genom enträget arbete tagit mer plats i offentligheten. Och det är vad den här diskussionen ytterst handlar om, hur ska vårt gemensamma rum se ut.
Vissa har menat att de som är kritiska till de här bilderna också vill gallra på biblioteken. Tycker du till exempel att seriealbumet "Tintin i Kongo" ska finnas på ett stadsbibliotek för vuxna?
– Ja, definitivt. Jag har "Mein Kampf" i hyllan bredvid "Kapitalet". Och jag tycker att det ska finnas tillgängligt på alla bibliotek. Men jag tycker att barnkulturen har en särställning, och det har den ju redan i dag. All biograffilm som ska visas för människor under femton år måste lämnas in till Statens medieråd så den får en åldersgräns. Det är ingen som tror att den institutionen av förhandskontroll av barnfilm kommer leda till att vi om tre år, tio år lever i en polisstat.
Efter tre månader av debatt beslutade Stina Wirsén att böckerna där Lilla Hjärtat förekommer inte längre ska säljas. Hon förklarade beslutet med att Lilla Hjärtat var tänkt som en "positiv, stark och egensinnig figur – en förebild. Men det finns också personer som läst henne negativt. Hon har blivit tillskriven en rad egenskaper som har inneburit att hon – och jag – har blivit förknippad med åsikter och en människosyn som jag inte kan relatera till och definitivt inte vill associeras med."
En farhåga som yttrats är att höstens debatt – och Wirséns beslut – kommer avskräcka svenska barnboksförfattare från att teckna icke-vita barn.
Oivvio Polite anser inte att den risken är särskilt stor eftersom dagens svenska barnkultur ofta är bättre på mångfald än vad vuxenkulturen är.
– Det ser man på Sveriges Television. Barnkanalen är den kanal som mest medvetet jobbar med att skapa en representation i rutan som motsvarar publiken. Det finns också i den svenska barnlitteraturen. Det finns en rad böcker där svarta barn spelar huvudrollen, som i Eva Sussos böcker. Pija Lindenbaum har gjort en massa böcker med ickevita barn eller barn med blandad bakgrund.
På fingret har Oivvio Polite en ring med sin frus förnamn.
Tillsammans har de tre barn och Polite säger att det har varit hans starkaste utgångspunkt, att de egna barnen inte ska "internalisera rasismen".
Han berättar om det så kallade docktestet, en studie som först gjordes i USA på 1940-talet och upprepades i Danmark för några år sedan. Barnen i undersökningen fick två dockor, en med brun och en med ljus hy. När de uppmanades att utse den finaste dockan valde majoriteten av barnen den ljusa. Även icke-svarta barn föredrog oftast den vita dockan.
– Jag tycker att testet säger oss att vi fortfarande, också i Skandinavien, lever med en bildproduktion där icke-vita människor är lägre värderade. Det har de här barnen förstått. Hur man som förälder ska kunna mota det utan att isolera sina barn från det omgivande samhället, ja, jag vet inte ... Det har varit det mest smärtsamma för mig i allt det här. Den känslan av vanmakt.
En vän till honom har startat en Facebookgrupp för föräldrar till svarta barn. Drygt 500 föräldrar har gått med. Det har varit mycket fokus på Lilla Hjärtat-debatten men de diskuterar också annat, som barnbokstips och hårvårdstips. Oivvio Polite beskriver det som en plats där man delar samma erfarenheter och därför kan vara helt trygg.
Under året har den ena rasistdebatten avlöst den andra. Från Makode Lindes tårtperformance till "Tintin i Kongo" och "Lilla Hjärtat". Nu i veckan har en ny diskussion singlat upp, om pepparkaksgubbar i Luciatåg. Gemensamt för alla är att det finns en högljudd grupp människor som avfärdar allt som trams och ett tecken på att icke-vita människor är överkänsliga.
I grunden handlar det förmodligen om hur man ser på rasismen idag: är den ett stort problem eller något som vi gjort upp med i Sverige?
I måndags skrev författaren Johannes Anyuru ett debattinlägg om dem som protesterar vilt mot att vissa bilder upprätthåller en rasistisk struktur. Han slog fast: det finns ett afrikanskt trasproletariat i Sverige: "Vi som har föräldrar från det svarta Afrika såg smarta, välutbildade och ambitiösa människor som i Sverige bara fick skitjobb, vi såg människor vars liv och drömmar pissades bort av något i den svenska mentaliteten som uppenbarligen inte kan se värdet i ett svart ansikte."
– Svarta är en av de grupper som löper störst risk att bli utsatta för hatbrott, säger Oivvio Polite. Han känner många som har flyttat från Sverige, som upplever att de har bättre möjligheter på andra ställen.
– Jag har länge tänkt att man borde göra en stor jämförande text där man kollar på svarta högutbildade migranter från den afrikanska kontinenten som kommer till Europa eller USA, hur deras erfarenheter skiljer sig åt. Svarta högutbildade afrikaner som migrerar till USA klarar sig jättebra, det är en av de mest framgångsrika invandrargrupperna.
Själv har han som vuxen haft begränsade erfarenheter av rasism.
– Jag lever på alla sätt och vis ett superprivilegierat liv. Jag jobbar med det jag vill jobba med, jag tillhör sedan barnsben medelklassen, jag har ekonomisk trygghet och jag är ingift i en svensk övremedelklassmiljö. Jag är mycket mindre exponerad för rasismen eftersom jag kan styra undan den.
Oivvio Polite säger själv att han inte inleder med Lilla Hjärtat när han pratar om rasism mot svarta i Sverige.
Att det blivit så stort fokus på populärkulturella figurer som Tintin och Lilla Hjärtat beror snarare på att strukturella frågor om rasism sällan hamnar särskilt högt på den massmediala dagordningen.
– Man får springa på de chanser som ges att föra upp det här samtalet.
Klockan närmar sig tre och han ska snart hämta barnen på dagis. Diskussioner om rasism fokuserar ofta på diskriminering mot vuxna, men barn utsätts i mycket större utsträckning för kränkande behandling, säger han.
– Jag tror att man glömmer bort just hur värnlösa och utsatta barn är, inte bara icke-vita barn, utan barn generellt. Tröskeln för att kränka ett barn är så mycket lägre än för att kränka en vuxen.
Oivvio Polite berättar om ett blogginlägg där Fatou Touray beskrivit hur hennes tioåriga son satte sig bredvid en tant på bussen. Kvinnan skrek att hon inte ville sitta bredvid en "svartskalle".
– Sonen blev skärrad och reste sig upp. Han tittade sig omkring. Ingen sa någonting, folk hade bara tittat bort.
När Polite ska återge vad barnet hade sagt till sin mamma efteråt – "Jag trodde att någon skulle försvara mig" – brister rösten. Han börjar gråta.
– En buss full med vuxna människor som bara tittar bort. En sådan erfarenhet gör man nästan aldrig som vuxen. Inte ens den där tokiga tanten skulle säga så om jag satte mig bredvid henne.
Han tar av sig glasögonen. Torkar bort tårarna. Tar en paus. När han börjar prata igen är rösten samlad.
– Jag tror att den här debatten har förskjutit positionen för hur hårt man kan gå ut och förlöjliga antirasistisk kritik, även om det gäller en barnkulturprodukt eller en godisförpackning.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
  • Rakel Chukri
Oivvio Polite

Född i Stockholm 1972. Gift med Joanna Rubin Dranger som är serietecknare och professor i illustration på Konstfack. Tillsammans har de tre barn. Oivvio Polites pappa är afroamerikan och hans mamma från Österrike.
Programmerare och frilansskribent, har skrivit för DN Kultur och Expressen Kultur. Vill framöver jobba mindre med journalistik och mer med antirasistiska projekt på webben.
På nätsajten notyourmotleycrew.com/thedebate har Polite lagt upp alla debattinlägg om Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu