När jag läst Eva Ströms inlägg om retrofigurationen har det slagit mig hur
svårt det måste vara att stiga ner från den övre medelklassens
smakorientering till de kulturella undergroundmiljöer i vilka också den
norska klassiska figurationen och retrogardismen har en av sina rötter.
Äldst i det progressiva 1970-talets mer romantiska strömningar, och framöver
via syntkulturen.
Hur skulle Eva Ström tolka ett metallband som färöiska Tyrs återbruk av
medeltidsballader? Skulle tyska Corvus Corax mix av hårda trummor och
säckpipor rentav få henne att önska att polis fanns att tillkalla?
Jag menar att Eva Ström inte bara misstolkar samtidigheten i den nya norska
figurationsböljan, utan även så dess inspirationsämnen från den andra änden
av tidslinjen. Hon betraktar ett av Trine Folmoes huvudverk, "Vingen"
(1992), och associerar det med art décons 1930-talsvidareföring till
nazikonst. Verket har däremot för konstnärinnan sin utgångspunkt i
1500-talets italienska manierism. På motsvarande sätt ser Eva Ström något
visst skumt 1930-tal i Christopher Rådlunds målning "Winterreise" (titeln
efter Schuberts sångcykel). En bild som i själva verket är en parafras på
Caspar David Friedrichs "Munk vid Havet". Om motivet, med dess meditation
över döden och existensens slut, vore politiskt tvivelaktigt (?) så skulle
det samma gälla för mången auteur-filmskapares stillbilder.
Innanför de retrogardistiska grupperingarna är vi ytterst oeniga om vilka
konstepoker man bäst hämtar idéer ifrån; medeltid, renässans, klassicism,
romantik, symbolism. Men här finns ett hopp om att komma vidare ur
modernismernas allt trängre återvändsgränder, och så återfinna ett
berättande måleri, en berättande poesi. Tillbaka till människorna!
Med Eva Ströms optik lurade det snart en nazist i varenda buske. Och hur skall
jag då våga mig hem om natten, det är illa nog som det är.
Håkan Sandell, poet och översättare