Debatten om näthat har blossat upp igen. Kultursidor lämnar plats åt långa,
utredande artiklar om hur rasismen, som frodas i Behring Breiviks anda, ska
modereras.
På middagsbjudningen diskuterar vi samma sak. Och jag säger till mannen mitt
emot att jag är trött på att näthatet aldrig analyseras utifrån ett
genusperspektiv, trots att det främst är kvinnor som drabbas. I maj gjorde
Nya Vågen i P1 ett tafatt försök att närma sig ämnet under rubriken ”Hur
grabbigt är nätet egentligen?” apropå fallet Julian Assange. Den intressanta
frågan bollades bort tio minuter in i programmet när Peter Sunde menade att
näthatet nog inte är en orsak till varför kvinnor väljer att sluta blogga.
Journalisten Tove Hansson kontrade med att hon minsann aldrig hade fått
några elaka kommentarer.
Jag glädjer mig innerligt för Toves skull. Men hade man frågat en större del
av landets kvinnliga debattörer, skribenter och bloggare så hade svaret
blivit annorlunda. Man behöver inte ha några extrema åsikter för att få det
vardagliga kvinnohatet strösslat över sig. Ibland kan det räcka med att
kritisera en Stockholmsklubb som inte bokar kvinnliga akter. Eller heta
något annat än Hansson i efternamn. Eller stava fel på ett ord.
Kvinnliga skribentkollegor till mig berättar att de tappar lusten att
fortsätta skriva, tycka och synas på nätet när deras texter bemöts med
systematisk sexism i uttryck som ”arabhona” och ”du har bara fått för lite
kuk”. Eller hotas med att få ett jeansbeklätt kön uppkört i ansiktet nästa
gång hon vågar sig till Lund. Är man naiv och alldeles för arg bemöter man
kritiken och får en flod av mothugg. Är man dum men strategisk håller man
tyst och låter de anonyma vinna. Och hoppas att tidningen man skriver för
stänger av det idiotiska kommentarsfältet till nästa gång.
Anders Mildner (Sydsvenskan 5.8) menar att vill man komma till rätta med
näthatet i kommentarsfält, måste man inse att problemet inte beror på fälten
i sig. Han ser hellre att journalisten förändrar sin traditionella roll, ger
sig ut på fältet och möter läsarna på lika villkor. Mildner har många
viktiga poänger, om än en smula naiva. Kan man kräva av den enskilda
kvinnliga journalisten att bemöta sexistiska kommentarer som inte varit
grova nog att filtreras bort? Har en manlig skribent som Mildner tvingats
fundera över det någon gång?
Mannen på middagsbjudningen som jag diskuterar med har inte behövt fundera.
Han har aldrig blivit utsatt för sexistiska nätkommentarer och hade han
blivit det, ja då hade han självklart inte brytt sig. Informerar han mig.
Och fortsätter: ”Jag tar bara åt mig när någon jag känner kritiserar mig”.
Det verkar praktiskt, tänker jag.
I en tidigare version stod: ”Är man dum men strategisk håller man tyst och
låter Anonymous vinna”. Detta är nu ändrat till: ”Är man dum men strategisk
håller man tyst och låter de anonyma vinna.” Detta för att inte förväxlas
med hackercommunityn Anonymous.