Vad är hemma?
”Ubi bene, ibi patria”, sade den kloke romaren. Där det är bra, där är mitt fädernesland.
Men vissa orter betyder mer än andra. Jag tillbringade mina första elva år i Lilla Edet, men de sju följande, i Jönköping, håller jag för viktigare. Fortfarande gläds jag när det går bra för HV71, och jag tycker det är sorgligt att Jönköpings Södra inte är lika framgångsrikt som på Timpa Simonssons, Ivar Ejdefjälls och Arne Selmossons tid.
Jag har inte bott i Jönköping sedan 1956 men har dock efter hand intresserat mig för stadens och bygdens historia. Mitt första ordförandeuppdrag var under gymnasietiden för Kristendomsföreningen i Jönköping, mitt sista är för Smålands Gille i Lund. Däremellan har det varit några andra.
Få epitet är så fastklistrade vid en ort som ”Smålands Jerusalem” vid Jönköping. Under året har det förts en debatt i Jönköping, delvis riktad mot Ingvar Oldsberg, där många inte vill att staden skall kallas så längre. Själv förstår jag inte riktigt upprördheten. Benämningen säger något om stadens andliga arv. Den kommer från 1897. Då skrev Sanningsvittnet: ”Något liknande hvad som fordom skedde i Jerusalem drager folk till föreningens [Ynglingaföreningens] fyra årliga möten – kvartalsmöten – i Jönköping.” Så uppstod benämningen ”Smålands Jerusalem”.
Vad tyckte jag då själv om det andliga Jönköping? Ja, jag har förstått att perspektivet är beroende av varifrån man kommer. Var bakgrunden kulturradikal var det naturligt att se mycket i Jönköping som inskränkt och fördomsfullt. Min släkt kom ifrån norra Skåne, präglad av Bibeltrogna Vänner. Då kunde man uppleva Jönköpingsmiljön som väsentligt mer frigjord.
Och visst är jag fascinerad av det andliga arvet i Jönköping. 1853 bildades Jönköpings Traktatsällskap. Från denna tidpunkt räknar Svenska Alliansmissionen sin historia. 1864 började Jönköpings-Posten utkomma, samma födelseår som för Dagens Nyheter. För Jönköpings-Posten var det kristna budskapet långt viktigare än något politiskt. Efter hand blev det en symbios mellan tidningen och familjen Hamrin.
1893 blev Josef Hamrin medarbetare i JP, 1910 chefredaktör. Han var starkt präglad av väckelsekristendom och var möjligen Sveriges störste fiende till alkoholen, inklusive Brattsystemet. För övrigt kom Ivan Bratt också från Jönköping. Josef Hamrin ledde kraftfullt tidningen till sin död 1934. Då tog sönerna Carl-Olof och Yngve över. Carl-Olof hade hand om det ekonomiska förståndet, och tidningens ställning i bygden stärktes. Yngve hade med sig inte enbart väckelsekristendom. Härtill kom MRA, moralisk upprustnings anda. I ett spänningsfyllt förhållande styrde bröderna tidningen till 1970, då Carl-Olofs dotter Christina med maken Stig Fredriksson blev de ledande. Under deras skickliga ledning utvidgades tidningsföretaget till att bli en stor koncern, och sedan 2007 är dottern Lovisa koncernchef.
Det kan sägas att Traktatsällskapet/Missionsföreningen/Alliansmissionen präglade Jönköpings-Posten, men sedan har Jönköpings-Posten hjälpt till att bevara samma prägel på staden och bygden. Självfallet är det ingen slump att både Alf Svensson och Göran Hägglund kommer från Jönköpings kommun, bara från olika sidor av Vättern. Från staden kommer också Acko Ankarberg Johansson, tidigare kommunstyrelseordförande i Jönköping, nu kristdemokraternas partisekreterare.
Vad tycker då den återvändande Jönköpingssonen om staden? Jo det är hisnande vackert vid Vätterns södra ände, särskilt när man blickar ner från Dunkehalla höjder. Förmodligen kan endast vår huvudstad mäta sig i skönhet. Carl Nyrén, en av Sveriges främsta 1900-talsarkitekter, har rötter i Jönköping och Missionsförbundet. Han är profet i sin hemstad och har ritat bland annat järnvägsstationen, Immanuelskyrkan och Länsmuseets tillbyggnad. Det är vackra tillskott, och sedan några månader finns också kulturhuset Spira som ett smycke vid Munksjöns strand. Dessutom kan man i Jönköping glädja sig över mycken, vacker och delvis rolig offentlig konst.
Jönköping är nummer tio av Sveriges kommuner, när man utgår från befolkningsmängd, och har cirka 125 000 invånare. Förut var benämningen Tändsticksstaden, men det var länge sedan man gjorde några tändstickor där. Symbolen är nu i stället ”Ljuset vid Vättern”.
Staden är långt mer vital nu än på 1950-talet, och här betyder tillkomsten av en högskola mest. Det är Jönköping och Chalmers som har stiftelsehögskolor i Sverige. Studenterna märks på kaféer, restauranger, gator, och staden har blivit ungdomligare. Tiden är avlägsen då demonstrationståget var långt i Jönköping därför att Växjö, inte Jönköping, blev universitetsfilial till Lund och då statsrådet Edenman blev stadens buse efter att ha sagt: ”Kan ni tänka er en högskola i Jönköping?”
Lokaliseringen av högskolor är säkert den bästa regionalpolitiska satsning som gjorts i Sverige. Det bör man betänka inte minst i de gamla universitetsstäderna, där det ofta levat kvar en viss ringaktning mot de nya högskolorna.
Med femårsintervaller kommer jag till staden i samband med studentjubileer. Det var inte en särskilt god sammanhållning i min klass med viss uppdelning i fromma och mindre fromma elever, men nu tycker jag att dessa åldrade studenter är mycket trevliga. Med Lena växlade jag inte så många ord när vi gick på gymnasiet. Nu är hon sedan 1996 min flitigaste och bästa brevkamrat, trots att Atlanten skiljer oss åt.
Och så talar man småländska i Jönköping. Det är med småländska som med sydskånska att talet inger förtroende. Jag minns pappersindustridirektören med rötter i Småland men som levt hela sitt liv i Stockholm. Han hade bevarat en utpräglad småländsk dialekt. När jag frågade hur detta var möjligt sa han att det var mycket viktigt för honom. Hans motparter i förhandlingar litade väsentligt mer på en man som talade småländska än på en som talade stockholmska. Så är det.