Ta plats -Dörrarna öppnas! - Sydsvenskan
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Ta plats -Dörrarna öppnas!

1 2 3

Ta plats -Dörrarna öppnas!

Kultur & Nöjen. Kan man, i detta landet lagom, vara helt crazy och sprätta runt med en löspenis på tv och samtidigt bli tagen på allvar för sin samhällspolitiska konst? Det är Karin Kakan Hermansson som undrar. Men även om svaret är nej tänker hon fortsätta, för hon vägrar att kompromissa med den hon är.

Det är 1985. Karin Hermansson, kallad Kakan av familjen, är fyra år och står iklädd rosa dräkt i Lunds idrottshall. Hon har övat på gymnastikdansen så bra att hon kan den utan och innan. Nu startar musiken. Alla duktiga flickor börjar dansa enligt koreografin. Inte Kakan. Hon lallar runt bäst hon vill, skapar sin helt egen dans.

Det är en möjlig scen för vilken trettioåring som helst att blicka tillbaka på. Men i Kakan Hermanssons fall säger den någonting:

– Jag passade inte in i min könsroll. Jag var ointresserad av att lyda och göra som alla andra. Jag har alltid tagit så jävla mycket plats och aldrig velat inrätta mig.

Så sent som förra sommaren tog hon självmant reda på att hon har diagnosen adhd. En av förklaringarna till det ständiga utanförskapet som barn.

– Jag var så annorlunda. När jag var elva år att jag frågade min pappa om jag var utvecklingsstörd. Mina impulskontroller var så dåliga, och jag hade svårt att koncentrera mig. Tänk en tjock tjej som tar mycket plats, det är ju ett sådant lätt mål att slå på. Jag tänker på tjejer som alltid fick höra att de var söta. Jag har bara fått höra att jag är ful och äcklig.

Hon hamnade i många konflikter, både med lärare och elever. Satt kvarsittning hela femman igenom. Gick runt och bar på en oidentifierbar ångest, och magont. Men allt var inte svart. I handbollslaget fanns en stark gemenskap som varade under hela uppväxten.

– Alla på Gunnesbo spelade ju handboll. Vi höll ihop, jag och de där tjejerna. Först i Lundagård, sedan i Lugi. Jag har fortfarande kvar mina bästa vänner från den tiden.

Och så fanns ju familjen: mamma undersköterskan, pappa teologen, lillasyster Kikki.

– Jag har helt fantastiska föräldrar. De är inte jante nånstans. De är från Trollhättan och Vänersborg, blev politiskt aktiva, flyttade till Lund och blev sedan katoliker. De har alltid låtit mig vara precis som jag är.

Hon pausar en kort stund i sitt rasande snacketempo. Tänker efter.

– Alltså jag kan tänka nu om mig själv som barn: Fan vad cool jag var. Det måste ha varit befriande att vara en sådan unge som inte inrättade sig i några led.

****

Det är en tisdag i mars 2011, och Kakan Hermansson - få kallar henne Karin nu för tiden - har inte börjat kompromissa i vuxen ålder heller. Kanske med någon enstaka liten sak. När lunchtallriken kommer in på restaurang Asien är det ryggbiffstrimlorna den före detta veganen njuter av mest.

- Jag skäms så mycket över det! Jag var vegetarian i tio år.

Hon har mellanlandat i Malmö ett tag. De senaste åren har hon bott i Stockholm, gått på Konstfack, gjort konst och jobbat med olika tv-projekt. I "Locash" på ZTV spelade hon en hiphopslacker-version av sig själv under tre säsonger.

Nu under våren är hon aktuell som den ena parten i humorduon "Kakan och Julia" på SVT Play. Det är påkostade, snygga musikvideor med ett drastiskt anslag. Videon "Etno" är en kommentar till Kerstin Thorvall-tanter som åker till Gambia varje år för att ha sex med unga svarta män. I "Strap-on" ironiserar Kakan och Julia över det påstådda freudianska peniskomplexet med varsin löspenis. Och i "Fula killar" sjunger de "Världen vore mycket bättre utan fula killar, fula fejs fula kroppar, inget som jag gillar".

– Vi har fått mycket skit för den. Det är jävligt intressant att den är så provocerande. Jag tycker att det är kul att kunna skämta om fula killar, för i media är det så ofta som tjejer kommenteras enbart för sitt utseende.

Hon blev också förvånad över att det nästan bara var tjejer som reagerade.

– Vi trodde att det skulle vara killar som skulle höra av sig. Men det var tjugoåriga bloggtjejer, som bara "fatta hur taskigt det är mot de fula killarna alltså. Hur ser du själv ut då, du som är så ful och tjock?". Den här manssolidariteten från kvinnor är så stark. Om killar skriver att jag är fet och ful bryr jag mig inte, men jag blir alltid ledsen när inte systerskapet funkar.

Till svar gjorde Kakan Hermansson ett inlägg på sin egen blogg:

hej allihop

Jag vill passa på att berätta att jag älskar min kropp. Jag vet, SKITKONSTIGT med tanke på att jag inte väger 45 kg. Men fatta så kul jag har i den, roligt med röv, roligt med tuttar, roligt att gå, knulla, stå och dansa. Tro mig, världen blir inte vackrare genom att svälta. Och så kanske systerskapet vinner i slutändan och manssolidariteten dör en plågsam död.PUZZZZZZZZZZZZZZZ

Hon har en strategi. Att inte hamna i det kvinnliga kollektiva ältandet över hur dåligt man mår och hur ful man är. Det är viktigare att peppa de kvinnliga fansen och berätta om de bra dagarna.

– Klart jag är missnöjd ibland, men det pratar jag med mina kompisar om. De dagar jag hatar mig själv tänker jag inte skriva det i min blogg.

Hon vägrar begränsa sig själv, vägrar stå i ett dolt hörn på klubben. Istället arrangerar hon själv klubben, spelar hiphop och äger dansgolvet.

– Jag är så jävla trött på att folk ska ha åsikter om min kropp. Kan den här kroppen vara till för den jag ligger med? Kan jag få äga den själv, tack. Det är fan ingen som har åsikter om Filip och Fredriks magar och bröstmuskler.

****

Simrishamnsgatan, Malmö. Kakan Hermanssons rum i kollektivet är tillfällig tatueringsstudio.

– Bara S-C-U-M ska det stå. Ingen skit. Eller du får göra bokstäverna, alltså använd din kreativitet, säger lillasystern Kikki Hermansson.

– Fan, vilken press. Jag går bara på Konstfack, liksom.

En dag ville Kakan Hermansson börja tatuera så då köpte hon en tatueringsmaskin på blocket.

– Inga konstigheter.

Bzz-bzz-bzzz. Hon försöker få till det rätta surret så att bläcket ska fästa på lillasysterns arm. En timme senare står det SCUM på Kikki Hermansson. "Society for cutting up men", manifestet som Valerie Solanas författade 1968 och som har blivit ett statement för många av 2000-talets feminister.

Systerskap. Det är nog det ord som oftast lämnar Kakan Hermanssons strupe.

– Min feminism är ganska radikal. Jag vill ha nolltolerans mot sexism och homofobi och rasism. Jag vill att vi erkänner ett kvinnohat, men det gör vi inte. Folk pratar bara om feminister som manshatare. Om alla hade jobbat enligt min feminism hade vi nog snabbare fått en bättre värld. Men vem är jag att berätta för någon vad de ska tycka?

Hon säger det med en önskan om att alla borde syna sitt kvinnohat lite oftare.

– I allt ifrån att vi hatar oss själva så mycket, nästan alla kvinnor bantar eller har bantat. Till att vi stannar kvar i dåliga relationer för att vi inte har självrespekt eller att vi sliter ut oss på jobb där vi tjänar så lite, för att det är en typisk kvinnosyssla. Eller att kvinnor våldtas varje dag. Så pratar vi om att Sverige är jämställt, det finns inte ett uns jämställdhet här. När jag påpekar det blir folk provocerade - jag framstår som galning och fanatiker. Men jag tar gärna det. Någon måste dra det lasset.

Hon förstod väldigt tidigt att hon var feminist.

– Jag var väl tolv. Alla killar i min klass pratade hela tiden, men så fort jag gjorde det fick jag en tillsägelse. Det var då jag blev feminist. På högstadiet fick jag en fantastisk lärare, Maud Ejenstam. Det var som om hon navigerade mig: "Karin, du ska skriva ett arbete om suffragetterna.

Ett tag tänkte hon bli sjuksköterska och rädda all världens kvinnor. Istället vände hon sig till konsten, för att jobba feministiskt genom den. Hennes inträde i konsten började med en keramikkurs på Vuxenskolan.

– Det är så klyschigt! "Sinnligheten i keramiken tog mig bort", säger hon på grov härme-skånska.

– Men det var så. Den här rastlösa själen, keramiken gjorde mig lugn.

Sedan blev det förebyggande konstskolor, på Öland och i Stockholm, innan hon sökte till Konstfack och kom in.

– Jag tror inte att jag skulle gå på Konstfack om det inte var för mina föräldrar. Många av mina vänner som har sökt sig till konsten har fått höra: Du kommer aldrig att kunna leva på det. Vi har fått höra: Kikki och Kakan, ni kan göra vad ni vill.

Två spår löper som röda trådar genom Kakan Hermanssons konstprojekt: Kön och klass.

– Min konst handlar såklart om kön, men mest om klass. Om vilka som kan tillgodogöra sig konsten, som i mina ögon ska vara demokratisk och spegla samhället.

Det är också en anledning till att hon har fortsatt att jobba med keramiken - som i hennes Konstfackprojekt "Min lesbiska begravning", där hon för samman sin politiska agenda med keramik.

– Jag är väldigt intresserad av själva konsthantverket. Alla människor oavsett kön, klass och etnicitet kan relatera till en kopp. Den är en så avdramatiserad ingång i konsten till skillnad från till exempel ett performance där många känner att de inte förstår och tycker det är läskigt.

I sin konst har hon skildrat hatbrott mot lesbiska, bulimikerns anonyma spya i gröngräset, hiphopens vurm för det överdådiga - och sin egen moster.

– Hon bor i en förort till Trollhättan. Hon samlar på prylar och har prenumererat på Antik & auktion i tjugosju år. Hon kan allt, men hon symboliserar inte den "fina" konsten.

Tanken är att Kikki Hermansson ska få en porslinshund tatuerad på vardera baklår.

– Porslinshundarna speglar vår moster, säger Kakan Hermansson.

– Hon berättade för mig om de här hundarna. Sjömanshustrur hade porslinshundar i fönstret. När nosarna var vända utåt var det fritt fram för andra karlar. När det var vända inåt var mannen hemma. De är symboler för en sexuell frigörelse för kvinnor.

Nu blir det inga porslinshundar den här dagen. Kik ki Hermansson ska åka till USA och vill inte sitta med svidande nytatuerade baklår på flyget.

Systrarna Hermansson är väl synkade, och tajta.

Lillasystern var skeptisk till sin storasysters vrålande radikalfeminism under uppväxten, men nu pluggar hon själv genusvetenskap i Lund.

– Jag var alltid den galna feministen hemma. Nu kan hon ringa och hålla värsta brandtalen. Det är så gött, säger Kakan Hermansson.

****

När Kakan Hermansson chattade med SVT-tittare för några veckor sedan dök det plötsligt upp en "Gordon", på chatten. Han skrev:

"När ska ni göra en country-platta? Era röster har vackra sentimentala stråk."

Efter chatten fick hon ett sms från sin pappa, lustigkurren: "Gordon."

– Med det namnet syftade han på ett skämt vi alltid körde med förr. Du vet sådana där 40-talsfilmer som gick klockan ett på eftermiddagen, där folk sa: "Far, sälj inte gård-n." Pappa och jag brukade alltid skämta om det där. Gård-n.

Kakan Hermansson är skitrolig. Det sitter i närvaron. Plötsligt snackar hon grov härmeskånska och vräker ur sig en situationsanalys, drar fram något komiskt ur det alldagliga. Det har hon fått från sina västgötska föräldrar, säger hon.

– Vi har alltid skojat så mycket hemma. Alltså, alltid. Mina föräldrar har alltid inkluderat mig och min syster i sin humor. En gång satt vi en hel kväll och sjöng Abba-låtar på hitte-på-indiska. Vi kollade mycket på Galenskaparna när jag var liten. Mina föräldrar brukade skämta om att det var vår hemspråksundervisning.

Alldeles nära flamset vilar allvaret. 1999 fick Kikki Hermansson, som då var 14, cancersjukdomen Hodgkins lymfom. Hon blev frisk, men det hände något med familjen som gör att den nu är extra varsam om sig.

– Om inte det hade hänt hade inte vår familj sett likadan ut. Den är så himla nära nu. Och min syster, hon är det allra viktigaste för mig. När hon mår bra, mår jag bra.

Så funkar Kakan Hermansson. Ena stunden flams och trams, nästa blodigt jävla allvar för kampen som ska föras. Just nu är hon i San Francisco för att skildra prostitutionen inom queerscenen. Hon tänker aldrig begränsa sig och bli en duktig flicka. Däri ligger hennes framgångsfaktor, tror hon själv.

– Jag kompromissar inte med min könsroll. Jag väger inte 50 kilo och är en söt liten tjej. Jag är feminist och säger ifrån. Jag har inte hamnat på tv för att jag har gått över lik, jag har hamnat där för att jag är väldigt bra. Jag är bra på att vara rolig och ta socialt ansvar. Att se till att folk blir sedda.

Som när hon jobbar med barn med Asbergers på ett kollo varje sommar. Eller när hon, mitt i vardagen, hjälper en pundare dra på sig sitt knäskydd.

– Jag och Hanna Hellquist hade varit på systerskapsdejt den 8 mars. Vid tunnelbanan stod en snubbe som var helt borta. Han vinglade till när han försökte ta på sitt skydd, och folk bara gick förbi. Så vi spände hans knäskydd och hjälpte honom. Sådana saker är helt naturligt för mig, att man tar hand om andra människor. Jag menar inte att jag är moder Teresa, men fan, hur svårt kan det vara? Lite random civilkurage.

När Kakan Hermanssons mamma läser dessa rader, lär hon bli stolt. Över hur hon har lärt sin dotter att bli empatisk - men också över att hon är den kvinna som Kakan Hermansson har tagit allra mest intryck av genom livet.

– Jag kan tänka mig att jag ses som en "tuff, stark tjej". Jag har svårt för begreppet starka kvinnor. De som är starka kanske inte är de som står på barrikaderna och är ute och slåss eller syns i media som jag gör. Min morsa är typ världens starkaste. Hon är undersköterska och jobbar natt. Beat that!

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
  • Kristin Nord
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu