Konstnären Caroline Mårtensson har fyllt ett rum hos Skånes konstförening i Malmö med jord och färggranna vissnade blommor (t o m 13.5.).
Allt fler konstnärer vänder sig till naturen. Men den är inte samma som förr. I landskapsmåleriet, vare sig det var vitalistiska 30-talister som Sven ”X-et” Erixson eller göteborgskoloristen Inge Schiöler, kunde naturen bli en spegel, ett omvänt porträtt av den som målade. Maneret, färgerna, attacken avslöjade vem som var avsändare. Naturen tjänade som centrallyrisk dikt.
Till och med under naturens senaste boom i konsten under det sena 60-talet fanns den aspekten. Då uppfattades naturen som en angelägenhet för alla (”folket”). Nystartade kollektiv på landsbygden och musikgrupper som Träd Gräs och Stenar bar syn för sägen. Den hade en väldig potentiell social kraft, som tjänade som en moderniserad centrallyrisk figur, där den enskilde och helheten smält samman i en utopisk vision. Naturen var en dröm om ett förflutet lika mycket som en vision om ett annat ekonomiskt system. Där fanns framtiden redan nu.
Mycket har hänt sedan dess. Strandrätten kränks gång på gång av de penningstarkas behov, allemansrätten används för att systematiskt exploatera bärplockare.
I konsten har naturen förlorat sin utopiska laddning. Centrallyrik är det inte tal om. Ett undantag är kanske Karin Mamma Anderssons drömska norrländska landskap.
Förskjutningen i förhållandet mellan samhälle och natur speglas också i konsten.
Hanna Sjöstrands friluftsmålningar kring avspärrningarna i Bofors kan mycket väl ses som ett stycke natur, ockuperad av krafter som är starkare än allmänhetens behov. I det här fallet vapenindustrin. Konstnären målar sig med saftiga penseldrag fram till staketet, som lämnas för ett gapande tomrum med endast förbudsskylten. Ett gap mellan oss och naturen skapat av ekonomiska krafter.
Förhållandet till naturen är också en generationssak. Runt 1970 hade de flesta en anknytning till landsbygden. I dag är det annorlunda. Nina Jensen excellerade i både skrämmande och komiska möten med naturen, som hon nyss visade på sin examensutställning här i Malmö (KHM Gallery). Läskiga röksvampar pyste. ”Vi var alla livrädda,” citerar hon om en båtolycka, där ingen skadades. Naturen är inte att leka med. Jensen pendlar mellan slapstick och ångest i filmer och dokument.
I Caroline Mårtenssons blomsterhög ligger massproducerade begonior från växthusindustrin. Hennes konsekventa tema är den närmast fabriksmässiga produktionen av anpassade växter. Denna industriella natur brer ut sig via kedjor av varuhus och blomsterfabriker. Naturen är ingen kraft, det är mer en skräphög på en kyrkogård.
Den går att köpa, sälja och förändra. Ett resultat av det moderna projektet. Redan Marx betonade ju att samhället ska förändra och använda naturen till gagn för mänskligheten.
Se så det gick, visar Mårtensson, som bara har kvar godkända, odlade växter i sitt herbarium.
Thomas Millroth,
författare och konstkritiker