En wessi går och handlar en gång om dan. En ossi hamstrar och sparar. En wessi
slänger en massa engelska omkring sig: som small-talk och teambuilding. En
ossi talar aldrig den ryska han lärt sig. En ossi tar av sig skorna när han
kommer på besök, förväntar sig tofflor och tar i hand även när han går. En
wessi behåller skorna på, kindpussas ut i luften, vinkar och jamsar. För en
ossi var Sverige jämställt och ekonomiskt potent: En välfärdsstat. För en
wessi var Sverige Bullerby-kitsch, Ikea, villiga flickor och älgar.
Listan kan göras oändlig. Beroende på vem som för talan.
Helst förs talan inte alls. För det är bara dumt och småaktigt och
fördomsfullt att hålla på så, dela upp och klassificera. Säger man. Ändå vet
varenda tysk som jag talat med under de sju år jag bott här på mindre än en
timma vem de har framför sig. Och undantagen bekräftar som alltid regeln,
för det anses mycket ofint att ställa en direkt fråga. Mig frågar man
däremot redan efter fem minuter: var kommer du ifrån?
"När du längtar hem", säger Ralf, "kan du åka till Ikea, äta dina köttbullar
och ratta in God morgon Världen på webbradion. I värsta fall kan du ta den
där glittrande färjan till Trelleborg och vara HEMMA. Medan när jag längtar
hem så finns det INGENTING mer än några Good-buy-Lenin-gurkor och en flaska
Rotkäppchen. Muren föll och mitt hem – DDR - byggdes bort, slukades och
revs i en handvändning. Man var inte vatten värd."
Så säger Ralf, han kallas ostalgiker. Men i en ny studie från Die Freie
Universität i Berlin förstår man att ostalgin egentligen är en myt. Det går
inte att blanda ihop Good-buy-Lenin-gurkorna med en seriös längtan efter en
diktatur. Man gör som när man minns sin barndom, ljuger ihop något
uthärdligt, inte sällan något banalt och förskönande.
Freie Universität presenterar tjugo år efter murens fall en lång studie om hur
man i Tyskland tänker om den andre. Och vad som är faktum. Slående är att
projektionerna är kvar, även utan mur finns det en mental gräns i tyskarnas
skallar, inte bara har man projicerat skiten på den andre, den andre har
dessutom identifierat sig med projektionen. Men det bekymmersamma är inte de
som fortfarande gullar med diktaturen - de är inte så många - utan det är
westalgin. Att nästan var fjärde västtysk vill ha muren tillbaka.
Värst är det i Berlin. Var tredje wessi-unge på 16 år kan inte tänka sig att
ha något att göra med en ossi. De dansade inte med varandra på diskoteken
då, och gör det inte nu. Man kände igen varandra på kläderna.
Om orsakerna kan man bara spekulera. Förmodligen är det som oftast: ekonomi.
Det är wessisarna som betalar för sin trasiga lillebror. Varannan euro på
östsidan kommer från väst.
Ändå är det större ekonomiska skillnader mellan Flensburg och München än
mellan öst och väst. Men det vet man inte. En ossi tror att de verkligt rika
wessiarna i genomsnitt tjänar 50.000 Euro netto i månaden, när verkligheten
ligger på 5000.
Vid middagsborden talas inte om DDR. Och i skolorna lägger man ner mer tid på
stenåldern än på efterkrigshistorien. Hur ska man då förstå sig själv? Och
sin mur? När de flesta ungdomar tror att murar bygger rika länder för att
stänga ute de fattiga? Ingen pekpinne rättar i protokollet; att så är det må
hända nu, men berlinmuren byggdes för att stänga ute friheten.
Så kallade blandäktenskap är fortfarande ovanliga. Många äldre människor åker
inte ens en gång om året till andra sidan av Berlin. De handlar inte i den
nya butiken även om den ligger närmare. Är det gammal vana? Eller är det
protest?
"Det var den största dagen i mitt liv", säger Sebastian, född i Östberlin om
murens fall. Jag hade gjort lumpen som gränsvakt. Med risk för att kastas i
fängelse sköt jag hipp som happ på skjutövningarna, träffade aldrig, för att
alla skulle förstå att jag var en usel skytt. Det var mitt sätt att komma ur
en situation där jag inte gjorde som jag var tillsagd: mördade. I varje
situation – även i en diktatur - finns det alltid något som bevarar din
värdighet. Min bar jag med mig efter murens fall.
Studien har 270 sidor, de kan analyseras fram och tillbaka. Beroende på vilken
utgångspunkt man har. Hur läser man till exempel att allergisjukdomarna är
påtagligt färre i Öst? Om man inte vet att DDR på sin tid var världsmästare
på miljöförstöring?
Tyskland är ett enormt sociologiskt experiment. Man delar ett land, slår upp
en dödsremsa mellan delarna, mördar alla som vill ta sig ut, och slår ihop
det 28 år senare och vad har man? Ett slags förtvivlat Big-Brother-hus som
alla kan kika in i? Eller ett löfte om att den fredliga revolutionen segrar
till sist?
Vill man bo i en förvildad djungel där man har mycket små chanser utan vassa
armbågar och stor käft? Eller är det bättre att domna bort i en bur på ett
Zoo, där man bara vågar öppna munnen när man är säker på att vakterna kommer
med mat?
Djungel eller zoo? Kapitalism eller kommunism? Samma barn, nya föräldrar. 28
års fantasier om den andre faller, man måste rannsaka sin självbild, sin
stolthet, sin nationalism. Här kan man förkovra sig länge. Bli riktigt
sorgsen. Eller ta vara på den enorma kunskap den historiska forskningen
delger oss.
Lotta Lundberg
författare och bosatt i Berlin.