Man kunde nästan höra knastret från stenkakorna. Och det är bara positivt menat.
Franska gruppen Certains L’Aiment Chaud spelar tidstrogen 20-talsjazz, i raffinerade arrangemang av Kiki Desplat. Detta var ju en period när jazzen levde i fredlig och nära samexistens med underhållningsmusiken och även om fransyskorna nu tog många solon, så blev dessa aldrig längre än ett chorus. Melodierna, samspelet och arrangemangen hade huvudrollerna.
Vi fick en handfull Fats Waller-nummer, örhängen som ”Body and Soul” och ”Chinatown, My Chinatown” och också många låtpraliner som i dag är mindre kända. Kul med de genuint franska inslagen, som Josephine Bakers ”J’ai deux amours”.
Malmöbon Kiki Desplat lade ut snyggt skurna och vältajmade improvisationer på sin kornett. Hon hade konkurrens om titeln ”bästa solist” av den temperamentsfulla banjoisten Nathalie Renault som imponerade med snabba ackordsolon. Fast mest beundran förtjänade – som alltid när en bastuba är i farten – sousafonisten Claude Jeantet, som oförtröttligt la grunden för alltihop med sina envetna, oglamourösa basvandringar.
Publiken var stor och förtjust. I extranumret ”S:t Louis Blues” tryckte plötsligt Desplat på mer i sången och bluesnivån i lokalen steg med 300 procent. Konserten kunde gott ha rymt fler låtar i den stilen, som kontrast till finsmidet runt alla de gladstudsande melodierna.