Häromveckan satte sig tv-drottningen Oprah Winfrey ner i ett vackert hus i Barbados för ett förtroligt samtal med en av världens största artister, Rihanna.
Bland annat talade de om den misshandel 2009, då Rihanna blev misshandlad av sin dåvarande pojkvän (den lika kände Chris Brown). Till Oprah sa Rihanna nu att hon fortfarande älskar honom och talade om hur stor deras kärlek varit.
Jag hann knappt höja på ögonbrynen innan mobilen plingade och jag fick sms från en kompis som själv har svårt för att lämna en nedbrytande relation: ”Hon älskar honom verkligen”.
Man får ofta höra att romantiska komedier skapar orealistiska ideal för vad kärlek är och bör vara. Att man påverkas till att tro att ”riktig” kärlek är friktionsfri och att man därför enkelt ger upp när konflikter (oundvikligen) uppstår. Den mörkare sidan av samma problem återfinns i bilden av destruktiva förhållanden som särskilt eldiga.
Gemensamt för de jag känner som har den typen av relationer är att de ofta förväxlar destruktivitet med passion. För dem är en känslomässig berg- och-dalbana med höga toppar och djupa dalar tecken på en exceptionellt stark kärlek snarare än tvångsmässigt kontrollbehov och bris på respekt.
Vem vill ha tråkig (läs: trygg) kärlek, när man kan få passion? En drink i ansiktet på klubben blir på något sätt värd det när den följs av en het återförening.
Men var går gränsen? En kille som varit våldsam vägrade acceptera att min vän gjort slut med honom, och ställde sig därför utanför hennes hus där han väntade på henne. ”Han kämpar för att få tillbaka mig, han älskar mig verkligen”, sa hon men allt jag såg var en stalker. Att aldrig sluta kämpa för kärleken är ännu ett tema som återkommer i den romantiska komedin.
När jag invänder får jag höra ”men du får bara höra om hans dåliga sidor” eller ”han är frustrerad för att han älskar mig så mycket”. Toleransen för våld i nära relationer är förvånansvärt stor. När en annan av mina vänner gifte sig bar hon en vacker vit brudklänning men på armarna skymtade blåmärken.
När hon så småningom lämnade honom var det flera som undrade hur hon kunde göra så mot honom. Hon var ju minsann inte heller enkel att leva med. Och: ni som älskar varandra så mycket.
Rihanna är stark som öppet berättar om sina erfarenheter, men samtidigt riskerar hon att reproducera den förvridna bilden av destruktiva – rentav farliga – relationer som särskilt lidelsefulla. Om kärlek är att tryckas ner, bli kränkt och slagen, vad ska man med den till?