Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Tomt på fakta och barn

Tomt på fakta och barn

Inte utan mina söner

Författare Ingrid Carlqvist
Förlag Blue Publishing
Utkom år 2010

Kultur & Nöjen. Ingrid Carlqvist har skrivit en bok om pappors rättssäkerhet i vårdnadstvister. Oline Stig tycker att den är förenklad och utan gagn för papporna.

För ett tag sedan blev jag uppringd av en gammal vän. Vi hade inte hörts av på tio år. Nu berättade han att han befann sig i en vårdnadstvist och kände sig helt rättslös. Han hade knappt sett sina barn på fyra år. Myndigheterna valde att tro blint på hans exfru som ljög och manipulerade för att skaffa sig enskild vårdnad. Orsaken till att de lyssnade på henne och inte på honom var, enligt honom, det enkla faktum att hon var barnens mamma.

Jag tänker på honom när jag läser Ingrid Carlqvists bok, ”Inte utan mina söner”. Hon har engagerat sig under lång tid för pappors rättssäkerhet i vårdnadstvister. I slutet på förra året fick hon kicken från sitt jobb som chefredaktör för gratistidningen Villaliv. Orsaken var att hon bloggat om sin senaste bok. En anonym läsare mejlade till Villalivs huvudägare Fredrik Lindbladh och påstod att Carlqvist skyddade pedofiler. Lindbladh lät anklagelserna ligga till grund för Carlqvists omedelbara uppsägning från sitt frilansuppdrag som chefredaktör.

Det är förstås helt uppåt väggarna. Ingen ska förlora sitt jobb som journalist för sina åsikters skull. Eller på grund av förtal. Men efter att ha läst både Carlqvists bok och blogg känner jag mig mer beklämd än indignerad.

Om det faktiskt är så att pappor inte har samma rättigheter som mammor i vårdnadstvister vill jag veta varför. Fakta på bordet. En seriös undersökning av rättsläget. Historik, juridik, statistik, tack. Allt det lyser med sin frånvaro i Carlqvists bok. ”Inte utan mina söner” är ett dokudrama om hur en pappa förlorar sina barn och kämpar för att få tillbaka dem. Till formen är den inte helt olik den roman som titeln anspelar på, Betty Mahmoodys, ”Inte utan min dotter”. I många delar är den också lika förenklad och fördomsfull.

Den vädjar till mina känslor. Jag ska tycka fruktansvärt synd om pappan och fruktansvärt illa om mamman. Barnen förblir bifigurer boken igenom. Berättelsen om hur den stackars George kommer från Australien till Sverige och hamnar i klorna på den manipulativa, lata, och elaka Liselotte har karaktären av ond saga. Det är ingen ände på alla hemska karaktärsdrag den arma kvinnan har. Varför han över huvud taget blev ihop med henne är en gåta. Själv är han ett under av rekorderlighet och kärleksfull omsorg. Ambitiös är han också. Han tjänar alla pengar och lär sig svenska lätt som en plätt, medan hon driver ett hopplöst enmansföretag och förskingrar både skatt och bidrag. Till på köpet föder hon ett barn som hon inte vill ta hand om. Och sedan ett till.

Det finns knäppa människor. Utan tvekan finns det knäppa kvinnor. Men jag tvivlar på att någon kan vara lika ensidigt usel som Liselotte.

Carlqvists tes är att det är genusteorier och radikalfeminism, som har cementerat bilden av kvinnan som den godhjärtade modern och mannen som boven i dramat. Jag har heller inget till övers för fundamentalistiska kvinnojourer som försvarar kvinnor i alla lägen. Men jag tvivlar på att de har sådan makt, eller att de genomsyrar samhällsdebatten till den grad Carlqvist påstår. Hon presenterar i alla fall inga belägg för det i sin bok. Myndigheterna ser igenom Liselottes osammanhängande anklagelser om sexövergrepp och ger George vårdnaden om barnen. Kvinnojouren Kobra från Helsingborg, som till en början tar Liselottes parti, har i själva verket inget som helst att göra med hennes kidnappning av barnen. Carlqvists teorier luktar hjärnspöken.

Och hennes svartvita argumentation gör det svårt att ta henne på allvar. Till exempel viftar hon bort att mäns våld mot kvinnor skulle vara ett samhällsproblem. I stället hänvisar hon till en forskare, Marcus Felson, som menar att mäns våld mot kvinnor i själva verket är mindre förekommande än man hade kunnat vänta sig. De är nämligen ”åtta gånger mer våldsbenägna än kvinnor, ändå slår de inte sina fruar oftare än fruarna slår männen.” Jag hänger inte riktigt med i resonemanget. Inte heller i föreställningen att det vimlar av mammor som fabricerar övergreppshistorier för att roffa åt sig enskild vårdnad. De finns säkert. Precis som det finns pedofiler och våldsverkare. Hur kan Carlqvist veta vem som ljuger och vem som talar sanning?

Den här debatten gagnar varken min vän eller andra pappor som upplever att de diskrimineras av systemet. Ju mer jag läser, desto tydligare blir det att Carlqvist bara använder dem som slagträn i sitt enögda korståg mot feminismen. Det är synd. Ämnet är alltför viktigt för att slarvas bort i generaliseringar, osaklighet och konspirationsteorier. Trots allt handlar det inte i första hand om föräldrarnas rättigheter utan om barnens.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu