Fadersfiguren är satt under förstoringsglas i den italienska samtidslitteraturen. Och synen är sällan vacker. Det är idel aggressiva, maktberusade och korrumperade pappor. Naturligtvis kan de betraktas som fäder i vidare bemärkelse, som symboler för ett patriarkalt samhälle i fritt fall.
I Nicola Lagioias roman ”Allt kommer tillbaka”, som nu ges ut av det ambitiösa Astor förlag, är fadershatet ett bärande tema och den drivkraft som styr de tre unga manliga huvudpersonernas färd mot avgrunden.
Handlingen är förlagd till den syditalienska staden Bari på 1980-talet. Det är åren före den landsomfattande rättsprocessen Mani pulite (Rena händer) i vilken ett genomkorrupt Italien ställdes vid skranket. Lagioia sparar inte på tidsmarkörerna, utan bjussar frikostigt på igenkänningseffekter i form av bmx-cyklar, Donkey Kong-spel, Rubiks kub och Zippo-tändare, alltmedan Reagan, Thatcher och Gorbatjov passerar revy på någon tv-skärm i bakgrunden. Men det som i början ter sig som ännu en manlig italiensk författares nostalgitripp tillbaka till pojkåren visar sig snart vara något helt annat.
Tre tonårskillar alltså, själsligen förmörkade av fadershat. Det spelar ingen roll att Giuseppes pappa är en self made man sprungen ”ur det urbana underproletariatet” och att Vincenzos aristokratiske far är stadens finaste advokat. De är ändå av samma skrot och korn: fullkomligt besatta av pengar, prylar och framgång. Formade av 1980-talets råa yuppievärderingar.
Hur revolterar man mot en pappa som aldrig slutar gapa efter mer? Som bara bryr sig om att man har de rätta kontakterna, kläderna, kvinnorna? Jo, man tar sin undersköna överklassflickvän (läsaren bör ej bära genusglasögon!) och sina två bästa polare och söker sig till en knarkarkvart i stans slummigaste kvarter. Endast så kan romanens jagberättare förverkliga sin dröm om friheten. Är det drogromantik? Nej, men en mörk, smått dystopisk skildring av ung uppgivenhet som suger tag i läsaren. Lite ofrivillig verfremdungseffekt skapas dock av det prunkande bildspråket som Lagioia gott hade kunnat rensa lite i, inte minst med tanke på att han själv, utöver författarskapet, tjänstgör som förlagsredaktör.
Jag har först lite svårt för den sociala determinism som på ett närmast schematiskt sätt återspeglas i huvudkaraktärernas levnadsöden. Den tjocke, obildade och nyrike Giuseppe går nästan helt ner sig i herointräsket medan den guldlockige lille lorden Vincenzo, som verkligen leker med elden under några ungdomsår, tar sig i kragen och kravlar sig upp i den hatade faderns fotspår. När jagberättaren, som medelklassigt nog blivit författare, möter honom tjugo år senare är han en framgångsrik advokat med is i blicken. Kanske, tänker jag sedan, är det detta som avses med titelns ”allt kommer tillbaka”, att man aldrig kan göra sig fri från sin bakgrund. Inte med pengar, inte med heroin, inte ens med kärlek.