Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Underbar och älskad av alla

1 2 3 4

Underbar och älskad av alla

Kultur & Nöjen. I dag börjar Melodifestivalen - en av de sista, svenska arenor där folkkära artister skapas. Anders Mildner undersöker begreppet folkkär - förr och nu.

Det finns ett väldigt talande filmklipp på Youtube. Det är författarafton i Uppsala. Mark Levengood sitter tryggt tillbakalutad i skinnfåtöljen. Han är fint klädd i kavaj, vit skjorta, guldslips och guldscarf. Han ser glad ut.

Lokalen är fullsatt till sista plats, arrangemanget är utsålt. Alla har kommit för att se sin favorit. Intervjuaren Julia Kauta Kouyate inleder med att ställa frågan: Vad är det som gör dig så oerhört populär och älskad överallt?

Publiken skrattar.

Mark skrattar.

Han ler och plirar lite med ögonen innan han svarar:

Det är mina snygga ben.

Publiken döööööör av skratt.

Ja, Mark Levengood är känd. Han är omtyckt, älskad, populär.

Men han är också något annat, något mer. Han är folkkär.

Från början betydde ordet folkkär inte vad det gör i dag. Om någon var folkkär, så innebar det, precis som man skulle kunna gissa, att denne person älskade folket.

Den svenske greven Johan Gabriel Oxenstierna, sedermera riksmarskalk och ledamot av Svenska Akademien, skrev så här i sin dagbok 1771:

”Rikets skriande nöd, folkets tryck under de tunga skatterna, de täta utskrifningarne af manskap, allt detta låg den folkkäre mannen tungt på hjärtat.”

Under 1800-talet började dock betydelsen av ordet förändras. Nu innebar det allt oftare att kärleken gick i den andra riktningen, det vill säga att man var älskad av folket.

Sedan dess har vi använt benämningen på populära personer som stora delar av befolkningen förbehållslöst omfamnar.

Fundera ett slag på vilka personer du tycker passar in på beskrivningen. Kanske tänker du på Lasse Berghagen. Eller Jerry Williams. Eller Hans Alfredson. Om det handlar om kändisar som inte längre finns i livet vore det antagligen rimligt att nämna Astrid Lindgren, Tage Danielsson, Vilhelm Moberg eller Tage Erlander.

Men begreppet är i upplösning. De enande scener som skapade folkkära identiteter – paradexemplet här är så klart Hylands hörna – existerar inte längre. Åtminstone inte på samma sätt som förut.

Folket i Sverige 2013 är splittrat, uppdelat i en mängd subkulturer. Inne i dessa bubblor finns egna folkkära personer, som kanske inte ens är kända för den som inte delar intresseområdet eller ingår i just denna bubbla.

Samtidigt använder ändå medierna ordet påfallande ofta. I snitt förekommer ”folkkär” i mer än fyra tidningar varje dag.

Medierna använder inte sällan ordet för att legitimera sin rapportering. Artister är med andra ord aldrig så folkkära som när de misstänks för ett brott och kvällstidningarna vill skriva om dem utan att nämna dem vid namn. ”Den folkkäre programledaren” på löpet kan följaktligen vara vilken programledare som helst.

Folkkär i pressen blir man också när man fyller jämnt, gör ett osedvanligt lyckat tv-framträdande, är aktuell med ett nytt projekt eller tar emot en utmärkelse. Ett exempel på det senare är triatlonstjärnan Lisa Nordén, som utnämndes till folkkär när hon tog emot Jerringpriset på Idrottsgalan.

I Sydsvenskan skrev Anja Gatu så här:

”Det är omöjligt att inte beundra henne. För den prestation som hon har utfört, alla de timmar hon lagt på sin träning, alla de tårar hon fällt när kroppen gått emot henne, silvret som hon aldrig grämdes över utan bara firade som den största förlorare som går att vara. Men också för all den ärlighet hon utstrålar. För att hon inte gör sig till, för att hon blir glad på riktigt.”

Och just detta – vanlighet, ärlighet, värme – är ord som gång på gång kommer igen när fenomenet med folkkära människor ska försöka beskrivas.

Men krävs det verkligen inget mer?

Nyligen öppnade Nordiska museet i Stockholm portarna till sin nya utställning Folkhemmets kändisar, en fotoutställning med 41 bilder av folkhemmets mest kända ansikten. Många av dessa skulle lätt kunna betraktas som folkkära. Här syns bland andra Monica Zetterlund, Povel Ramel, Ingrid Bergman, Per Albin Hansson och Annalisa Ericson.

– Gemensamt för många av de här personerna är att de ofta har en ganska vanlig bakgrund, säger Marie Tornehave som är intendent på Nordiska museet och innehållsansvarig för utställningen.

– Det gör att man får känslan att ”det lika gärna hade kunnat vara jag”. Det är inte något helt ouppnåeligt. Det är lite känslan av att kändisen egentligen skulle kunna bo i huset bredvid. Kopplat till viss glamour då, så klart.

Folkhemmets kändisar kom dock fram i en tid som såg helt annorlunda ut än vår.

– De nådde i stort sett ut till hela befolkningen. De var populära bland alla: låg som hög, gammal som ung. Tittar man på kändisar i dag är de mycket mer inriktade på speciella målgrupper.

– Det finns nog betydligt fler kändisar nu, men var och en av dem har mindre beundrarskara än vad folkhemmets kändisar hade. Radion och filmen hade ett så enormt genomslag då.

Frågan är då vilken ”scen” som skapar folkkära kändisar numera. Marie Tornehave tror att man framförallt hittar dagens folkkära celebriteter inom musiken.

– Under senare år har ju Melodifestivalen och Allsång på Skansen fått stor betydelse. Det är otroligt många som följer programmen.

Och ja, kanske skulle man kunna säga att Håkan Hellström åtminstone tog ett steg mot att bli folkkär när han bröt mot alla tidigare normer för hur en rockartist skulle uppträda och plötsligt ställde sig och var folklig på allsångsscenen. Och möjligen var det precis samma sak som hände med Björn Ranelid när han deklamerade om ”kärlekens mirrrrrrrakel” under förra årets melodifestival?

– Med Ranelid är det nog fortfarande ändå så att den ena halvan av folket älskar honom, medan den andra har problem med honom, säger Torbjörn Forslid, litteraturprofessor i Lund och författare till boken ”Fenomenet Björn Ranelid”.

– Men jag tror ändå att just Melodifestivalen gjorde att han har börjat gå mot en mer folkkär position.

Nästan ingen blir nämligen folkkär på en gång. Det är en process. Ofta har folk som blir folkkära något jobbigt med sig i bagaget. Det kan vara djupa personliga motgångar (tänk: Kikki Danielsson) eller så för de fram ett budskap som till en början uppfattas som alltför provocerande.

Kanske krävs det rentav något störande i bilden för att vi ska vilja ta emot dessa kändisar förbehållslöst. Den offentliga bilden som visas upp får inte vara för perfekt.

För Björn Ranelid blev Melodifestivalen lite av en comeback.

– Massmedialt blev det en peak för honom, säger Torbjörn Forslid.

– Han kunde föra fram sitt litterära budskap, mycket mer än vad han hade möjlighet till när han medverkade i Let’s Dance, samtidigt som den massmediala scenen var enorm och sammanhanget väldigt folkligt.

Men egentligen kom han underifrån.

– Runt 2003 hade Ranelid en downperiod, säger Torbjörn Forslid.

– Efter Linda Skugge-attackerna var han lite utskämd. I slutet av 2007 och 2008 började han sakta arbeta sig upp i medierna igen och var till exempel med i Filip och Fredriks program. 2009 och 2010 kommer han med i större och större sammanhang och till sist är han då med i det allra största.

Sedan handlar det så klart också om förmågan att gå igenom rutan.

– När jag hör ordet folkkär tänker jag på Lasse Berghagen, säger Christel Tholse Willers, kommunikationsansvarig för Eurovision Song Contest.

– När jag möter honom i tv-rutan finns det en direkthet och en äkthet hos honom som känns. Han verkar snäll och vågar gråta och sjunga fel ibland. Ingen är perfekt, men att våga visa sig mänsklig är ändå något som träffar mitt i magen när man tittar på tv.

Just denna direkthet fick Sarah Dawn Finer mycket lovord för när hon tog över rollen som SVT:s julvärd på julafton.

– Det fanns något väldigt nära där, säger Christel Tholse Willers.

– Att bjuda på sig själv i det sammanhanget, på det sätt hon gjorde det, var nytt för mig. Det var ett litet rum och en flygel. Det kändes som om hon sjöng bara för mig.

Kan då vilken kändis som helst bli folkkär? Inte säkert. Det finns sfärer som inte verkar producera särskilt många folkkära personer, hur mycket de än figurerar i medierna.

– Egentligen är ju kungligheter inte folkkära. Det ligger inte i den kungliga mekanismen, som bygger på att man är upphöjd, säger Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning.

– Men trots det finns det två kungligheter i modern tid som blivit folkkära: prins Bertil och kronprinsessan Victoria.

Varför just dessa? Karin Lennmor betonar värmen och den jordnära utstrålningen:

– Jag minns fortfarande prins Bertils bullrande skratt och hans intresse för folkliga saker som bilar. Kronprinsessan har ett extremt genuint äkta engagemang gentemot vanliga människor. Man kan säga att hon har blivit folkkär på grund av sin personlighet. Men att bli folkkär är också något som växer fram.

Kronprinsessan Victoria har också ett jobbigt bagage med sig. Hennes ätstörningar har varit vida omtalade. Kanske har det spelat in i hur hon betraktas?

– Det handlar ju om identifikation. Vi svenskar vill läsa om kungligheter och kändisar, samtidigt som vi också vill att de ska kännas som grannflickan.

– Men det handlar även om roller. Prins Carl Philip är också intresserad av bilar, men han har inte blivit folkkär ännu, som prins Bertil blev. Jag tror att det blir så att det är hans syster som kommer att ha den rollen.

Att förena en upphöjd kunglig air med folklighet är nästan en omöjlig uppgift. Enligt Karin Lennmor är det bara en person som klarar av den: dronning Margrethe i Danmark.

– Hon är enormt folkkär – samtidigt som hon är det mest upphöjda majestätet i norra Europa! Hon är faktiskt den enda som klarar de båda rollerna.

– Jag tror att det beror på att hon är så trygg i sin roll. Hon kan nästan gå och röka på Strøget, haha. Hon är jättemajestätisk, men det gör också att hon vågar släppa på tillknäpptheten.

Sedan är folkkärhet något som skapas i en medieverklighet. Vilka personer som pressen vill tilldela den folkkära rollen spelar naturligtvis väldigt stor roll.

– Den person som jag tänker på direkt när du säger folkkär är ju Lill-Babs, säger Karin Lennmor.

– Hon har hängt med i alla år och hon har den värme och mänsklighet som jag tror spelar roll. Men hon är också extremt professionell gentemot pressen. Det spelar ingen roll hur många medierådgivare unga artister än har i dag, det saknar motstycke när man tittar på Lill-Babs.

– Det sätt som hon har jobbat mot svensk press har gjort att vi har behandlat henne väl. Och via oss har hon sedan blivit folkkär.

Om kungligheter har svårt att bli folkkära är det inget mot vad politiker har. Går det ens att nämna en aktiv politiker som är folkkär?

– Man kan möjligen säga att politiker tenderar att bli folkkära i efterhand, säger Ulf Bjereld, statsvetare vid Göteborgs universitet.

– Per Albin var inte folkkär när han var statsminister. Inte Erlander heller. Däremot framställs båda två i dag som urtypen för folkkära politiker.

Politikernas dilemma är så klart att det alltid finns någon som står i opposition till ens gärningar.

– Därför kan man nog folkkär först bli efter sin politiska karriär. Då kan även motståndarna släppa fram andra känslor, säger Ulf Bjereld.

Viss folkkärhetspotential har dykt upp de senaste decennierna. Thorbjörn Fälldin hade den, liksom Alf Svensson. Bengt Westerberg likaså – och, åtminstone i efterhand, Ingvar Carlsson. Men ingen av dessa partiledare har tagit det fullständiga klivet över till de folkkäras skara.

I nutid har Maria Wetterstrand varit den som kommit närmast, säger Ulf Bjereld:

– Det berodde nog på att Miljöpartiet inte är lika starkt placerat på vänster-höger-skalan och därmed har lättare att attrahera sympati från bägge hållen.

– Det är svårt för vänsterpolitiker att bli folkkära. Och tittar vi på Reinfeldt, som ju har ett oerhört starkt förtroende, så kan man ändå inte säga att han är folkkär eftersom oppositionen så starkt tar avstånd från hans politik.

Nej, inte ens Olof Palme kan sägas ha blivit folkkär – trots den senaste tidens Palmeboom.

– Det ideologiska spänningsfältet på hans tid var alldeles för stort. Han är fortfarande så starkt förknippad med sin politiska gärning, säger Ulf Bjereld.

– Däremot hade antagligen Anna Lindh kunnat bli det.

En annan aspekt som är väsentlig för fenomenet är klass. Det är svårt för överklassen att vara folklig. För en bred grupp människor är det mycket lättare att identifiera sig med någon som liknar en själv.

Torbjörn Forslid tar Vilhelm Moberg som exempel.

– Många kändisar som blir folkkära, blir det när de blivit äldre, eftersom de är mindre farliga och kontroversiella då. Den gamle Vilhelm Moberg var folkkär eftersom han var en institution. Men man ska ju komma ihåg att när han skrev sina böcker på 1950-talet så ansågs de inte vara fin litteratur.

Vem skulle då vår tids Vilhelm Moberg vara? Torbjörn Forslid svarar: Jan Guillou.

– Jan Guillou har precis samma profil. Stora läsarskaror och skriver i litterära genrer som inte anses vara de finaste. Sedan har vi den juridiska hållningen, inte minst mot statens rättsröta.

– Guillous enda problem i sammanhanget är det aristokratiska, framhållningen han har i sin person. Han är precis som Henning Mankell mycket mer överklass i sin framtoning, medan Moberg var en man av folket. Det är det som hindrar honom att ta det här sista klivet. Då ligger Leif GW Persson mycket närmare.

Att vara folkkär innebär ju, som Karin Lennmor påpekade, också att medierna behandlar en på ett visst sätt.

– Titta på deckardrottningarna, som till exempel Camilla Läckberg, säger Torbjörn Forslid.

– Hon säljer väldigt mycket och når ut stort. Men hon behandlas inte som folkkär i medierna. Det gör Leif G W. Han får numera säga precis vad han vill, utan att man säger emot honom. Annars tror jag att Stieg Larsson nog hade kunnat bli folkkär, han hade mycket mer den rätta bakgrunden för det.

Till sist handlar det nog även om våra svenska särdrag. Där man inte alltför tydligt kan tillåtas aspirera på en roll för att få lov att komma ifråga. Man måste vara väldigt väldigt ospeciell för att vara speciell.

Kanske illustreras detta bäst av Mark Levengood, som efter att han dragit skämtet om sina snygga ben, fortsatte med att berätta att han själv hade funderat mycket över varför han var så älskad.

– Jag växte upp i Finland. Jag hade en väldigt trevlig barndom men det var inget speciellt. Så kom jag till Sverige och alla bara tyckte: Å du är så underbar! Och jag tänkte: Skojar de? Jag tror att det kan ha att göra med att jag är vanlig. Jag är ganska snittbegåvad. Mina intressen är väldigt allmänna. Folk kan känna igen sig.

I Youtubeklippet kan man se att publiken tog emot meningarna med ett högljutt mys. Men kunde den verkligen känna igen sig? I Mark Levengood?

Precis här vilar folkkärhetens kärna. Den är en självmotsägelse som inte mår bra av att bli uttalad. Att vara ovanlig men ändå vanlig inför en ovanligt vanlig publik är helt enkelt en konst som väldigt få klarar av.

Annons:
Annons:
Folkkära kändisar – håller du med?

Snoddas

Stålfarfar

Jonas Gardell

Lill Lindfors

Mia Skäringer

Robert Wells

Robert Gustafsson

Jerry Williams

Per ”Plura” Jonsson

Lasse Kronér

Leif ”Loket” Olsson

André Pops

Benny Andersson

Babben Larsson

Bosse Larsson

Laleh Pourkarim

Tina Nordström

Zlatan Ibrahimovic

Fredrik Lindström

Lasse Åberg

Knut Knutsson

Ernst Kirchsteiger

Arne Weise

Arne Hegerfors

Björn Skifs

blog comments powered by Disqus
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu