Kön från Moriskan ringlar sig genom hela Folkets park och vidare ut på Möllevångens bakgator. Arrangörerna twittrar lyriskt om publikrekord. Det är internationella kvinnodagen och Malmös feministiska klubbar har gått samman för ett jättearrangemang. På schemat står allt från politisk teater till feministiska körer. I kön är stämningen förväntansfull, slagord från dagens demonstrationer blandas med jubel och fylleskrän.
Något håller på att hända i Malmö. Sedan valet 2010 har nya, politiska nattklubbar som Ladyfest, Bar Social, Utopin och Nya Alliansen dragit fulla hus i staden. Under ledord som ”sunt samhällsförräderi” och ”disco och socialism” har stadens krogar förvandlats till politiska arenor.
Queerfeministiska Tomboy vann Nöjesguidens pris för bästa klubb i år. Det är första gången en politisk aktör får priset. Tendensen märks även utanför nattklubbarna. Nöjesguiden själva har gått från politiskt inkorrekta texter om god smak under 00-talet – till politiska temanummer om rasism och bostadspolitik. Dj-duon Rebecka och Fiona kallar sig socialister och vecklar ut ”ingen människa är illegal”-banderoller på tv-galor.
Therese Johnson arrangerar den queerpolitiska klubben Utopin, och är aktiv i den feministiska föreningen Ladyfest Malmö:
– Vi vill skapa en frizon, en revolutionär lucka, där vi kan träffas. Unga idag går inte på föreläsningar eller filmvisningar, utan syns ute och tar en öl. Det har blivit nödvändigt att skapa klubbar med agendor.
Kulturföreningen Ladyfest är ett bra exempel på tendensen. Som en del av ett internationellt nätverk arbetar de för ett mer jämställt kulturliv. För medlemmarna är nattklubben självklar som modern politisk mötesplats.
– Klubbarna synliggör ett engagemang. Det är lättare att gå ut och kräva saker när man känner att man har 500 personer i ryggen. Genom att skapa mötesplatser kan vi samla vår kamp, säger Therese Johnson.
Ladyfest har ett manifest och tydliga mål. Andra koncept är mer lekfulla, som insomnade Nya Alliansens ironiska valaffischer, eller Utopins färgsprakande slagord om homorättigheter och jämställdhet. Gemensamma nämnare är teman kring feminism, hbtq-frågor eller socialism.
– Politik har blivit trendigt. Det intressanta är ju att det inte är SSU eller Ung Vänster som gör de här klubbarna, utan entreprenörer, säger Daniel Suhonen, politisk debattör och chefredaktör för socialdemokratiska Tiden.
Han menar att de politiska klubbarna är en del av en tradition. Kommunistiska partiet värvade medlemmar med teatergrupper på 70-talet. SSU anordnade danser och startade innebandylag. På 90-talet arrangerade Frihetsfronten nyliberala ravefester utanför Stockholm.
– Politik måste finnas där det händer något, annars blir det en sekt för radikala 20-åringar på Möllan. Jag tror att gladast vinner – politik måste vara mer än krismöten.
I april ringlar kön genom Folkets park igen. Klubb Utopin ordnar queerkväll under parollen ”sunt samhällsförräderi – helt utan glastak”. I kön väntar bland annat den feministiska bloggaren Filippa Åkerman:
– Jag tror att allt kan vara politiskt, queertemat innebär till exempel att det inte blir någon grej om två killar hånglar på dansgolvet.
En ung man, som inte vill ha med sitt namn i tidningen, tränger sig irriterat fram:
– Ursäkta, men säger inte det något om samtiden, om hur jävla lata vi är? Vi tror att man tar ställning med var man festar, men politik handlar väl om mer än var man köper sin öl?
Jämte det nyvakna politiska intresset finns en misstänksamhet. När Rebecca och Fiona veckan efter sin asylkupp spelade på Berns i Stockholm såg många rött – Berns låg i facklig blockad, anklagade för att ha utnyttjat papperslösa. Kritiska röster kallar den politiska strömningen för ett hippt mode, en radikal fernissa för en trendkänslig innerstadselit. När NK i våras lanserade en kollektion baserad på hemlöshet, komplett med tallrikar med bitmärken och kartongtapeter, blev reaktionen så hätsk att man snabbt la ner hela projektet.
Daniel Suhonen ser det som logiskt, att varje trend är tätt följd av ett ekonomiskt intresse:
– Politik säljer. Folk längtar efter att få tillhöra någonting. Och vissa kommer att exploatera det, säger han.
I Malmö hamnade en av de första politiska klubbarna, den nu nedlagda Nya Alliansen, snabbt i blåsväder förra våren. I en intervju berättade de att deras slogan – disco och socialism – var en ordlek på att socialisera, att umgås. Jonas Grönlund, musikkritiker och dj, drog igång klubben, som ville provocera till eftertanke och samtidigt hylla den traditionellt vänsterpolitiska house- och discomusiken:
– Kritiken från vänsterhåll kom omedelbart. De tyckte vi poserade. Vissa i vänsterrörelsen har väldigt lätt för att säga att människors engagemang inte duger. Du har inte gått i första majtågen, du har inte gjort det och det, man har väldigt klara regler för vad som är tillåtet.
Det är juni, tre månader efter att Folkets Park svämmade över av besökare, och politiken syns överallt i kulturen. Folkkära Loreen fick stående ovationer för sitt människorättsengagemang i den traditionellt apolitiska schlagerfestivalen. Sportkommentatorn Johanna Frändén tar ställning för den fängslade Julia Tymosjenko under fotbolls-EM. Sveriges hiphopelit släpper låten ”Tystas ner”, om klass och rasism, på nationaldagen.
Samtidigt når Malmös politiska uteliv full orkanstyrka. Ladyfest arrangerar en feministisk festival i Folkets park. Föreläsningar och debatter blandas med livespelningar och dj:ar. Sent på lördagen spelar queerpolitiska Lizzy Dancefloor Disaster inför en sprängfylld bistro, kvinnofolkhögskolan värvar kursdeltagare i toakön. Överallt står bord fyllda av feministiska symboler och flyers från politiska föreningar.
Många tycker säkert att jag är en politisk hipster, säger Therese Johnson.
– I slutändan tror jag tolkningen ligger i betraktarens ögon: Vad vi står för, vad man väljer att se, och vad man tar till sig av.