Angelägenheten bär föreställningen ”Yellow Card” som i helgen firade sin urpremiär på Dansstationens minsta scen, Studion.
Vad som på ytan tycks vara en personlig uppgörelse med ursprunget, i det här fallet den östasiatiske mannens, utvecklar sig till en allmängiltig studie i vad som i grunden gör en människa. Arvet förstås, men också könet, traditionen och förväntningarna.
Vid sidan om Halsackda dansar japanska Rumiko Otsuka, med ett förflutet i Skånes Dansteater. Bilder och brottstycken läggs på varandra och blir ett collage som lever genom sina sprickor; den servile lustigkurren som ständigt ler far ut i ett plötsligt ”fuck!”. En glättig visa om en man som älskar sitt gula ansikte skorrar allt mer falskt. Och Hello Kitty, den storsäljande japanska katten som är en flicka utan mun. Enligt företaget skapt så för att betraktaren ska kunna projicera vilka känslor som helst på henne och göra henne till sin. Som kvinnan i föreställningen får munnen övertejpad och ställs inför frågor som hon inte kan besvara, trots att hon vrider sig som en mask.
Det är bitvis roligt men också vasst och rörande, starka texter i samspel med ljussättaren Nicholas Holdridges suggestiva skuggspel. I takt med att schablonerna avtäcks drar dansarna av sig sina kläder tills de är förvillande lika; människor mer än kön och bilden utgör en naturlig länk till kvällens andra del, ”A Single Act” med Halsackda i den enda rollen.
Det handlar om en kärlek, den första stora och stycket inleds och avslutas med samma ödesdigra fras; ”han lämnade mig för en DJ”. Så får förlusten eka med från början, finns med redan i den första kyssen och lyckan över att vara ett par. Inte längre en skälvande solitär i för tajta shorts, under diskokulans kalla sken.
Förloppet blandas med flashbacks från barndomen till ett poetiskt nu med alla nivåer närvarande. Inte bara just denna samkönade kärlek utan kärleken överlag på samma vis som Halsackdas uppgörelse med sitt ursprung synliggör något av bagaget som vi alla bär.