Häromåret utsattes den 100-åriga Johannesskolan i Malmö för ett fullskaleexperiment (Klass 9A) när ett gäng korksäkra tv-pedagoger på bästa sändningstid drog in och visade skolans lärare hur det skulle gå till att undervisa. Det blev en sorts förnedrings-tv i realitygenren.
Emma Leijnses bok ”Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan” som kommer ut i dagarna är i motsats till tv-dokumentären på Johannesskolan väsentlig och bra journalistik, utan – förefaller det – någon synlig eller dold agenda. Som reporter på Sydsvenskan bevakar hon skol- och utbildningsfrågor och i denna reportagebok tar hon hand om ett material hon är förtrogen med. En del har redan gått som artiklar i Sydsvenskan. Hon låter en enda fråga löpa genom det hela: Varför sjunker svenska elevers resultat år efter år i olika kunskapstest?
Emma Leijnse blandar hårdfakta med samtal och närvaro. Om man någon gång kan känna att en intervju står lite naken och tunn, är hon som reporter snart tillbaka och bäddar in den i förklarande och resonerande material. Ju längre man kommer i boken, desto hårdare håller hon i skaftet.
När författaren för sitt resonemang i hamn har man fått svar på frågan och en ovanligt klar bild av hur det står till i den svenska skolan.
Jag har ibland tänkt på skolan i Sverige som en catwalk, där man inför varje säsong skickar upp lärare som spökats ut att bära vårens eller höstens pedagogiska kreation. Den ängsliga, svenska modemedvetenheten, benägenheten att ställa upp på dagens sanning och snabbt stuva undan gårdagens, och rädslan för att betraktas som konservativ, har inte gynnat skolan. I varje fall har det svenska skolväsendet blivit en ordentligt rörig historia, som verkar ha tappat fokus på vad det hela går ut på. Ingen institution att lita på.
Emma Leijnse har besökt skolor i Malmö, Augustenborgsskolan framför allt, och skolor på andra håll i Sverige, till exempel Nossebroskolan i Västergötland som ena året hade näst sämst resultat i Sverige för att mirakulöst några år senare bli bäst. Hon har också rest till Finland, som efter Pisarapporterna visar att de finska skolorna har bäst resultat bland de över 60 länder som ingår i mätningen. 15-åringarna i Finland ligger i topp i alla ämnen vid varje testtillfälle.
När skribenten är på Mattlidens skola i Esbo utanför Helsingfors får hon reda på att det skulle vara uteslutet att i Finland använda en lärobok som är utgiven i Sverige. Nivån är för låg. Böckerna är för ytliga, säger en rektor rätt ut. Och generaldirektören på Utbildningsstyrelsen (motsvarande Skolverket) i Finland, Timo Lankinen, ger två förklaringar till att Finlands skolor fungerar så bra: Ett. Välutbildade lärare som ges ro att undervisa. Två. Alla skolor ska hålla samma nivå.
När Emma Leijnse tar med sig dessa två mål till den svenska skolan för att jämföra står det klart att det brister på båda punkterna.
På 1980-talet i Sverige var en lärare som skulle få fast anställning en person som hade lärarexamen och var utbildad i de ämnen för den nivå där han eller hon skulle undervisa.
På 2000-talet fanns inte längre kravet på att man skulle vara utbildad för det ämne och på den nivå man undervisade. Lärarexamen räckte. Så följde lärarutbildningarna efter och minskade antalet timmar för ämnesstudier. Och värre blev det. Snart behövdes inte ens en lärarexamen. Det räckte med ”motsvarande kompetens”. Och så bar det utför tills det idag på gymnasiet bara är var tredje lärare som har rätt utbildning för det han eller hon undervisar i.
Likadant är det med rektorerna. På 1980-talet kunde man inte få bli rektor ”för en verksamhet där man inte kunnat få en ordinarie tjänst”. Idag räcker det med att rektorerna har ”förvärvat pedagogisk insikt”.
Utbildningen av lärare verkar vara en förhandlingsbar definitionsfråga i Sverige och när det gäller att de ska ”ges ro att undervisa” är det också illa. Tiden för undervisning har krympt till förmån för dokumentation av elevernas kunskaper. Lärarna får ”allt fler arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra”. Om man ska tro denna bok lever dagens svenska lärare i ett blanketthelvete där de ska fylla en osannolik mängd detaljer.
Lärarna som reportern talar med vittnar om att respekten för undervisningen har ändrats. Det är inget argument i löneförhandlingarna att man är skicklig i undervisning, istället belönas ”de lärare som driver utvecklingsprojekt och därmed behöver vara borta en del från sin undervisning”, de ”har lättare att få gehör för sina lönekrav”.
Dessutom har lärarlönerna rasat. För 40 år sedan tjänade en lärare lika mycket som en civilingenjör eller civilekonom. Idag har läraren tredjedel, berättar Leijnse. Nu tjänar en lärare ungefär 10 000 kr mindre än andra som studerat lika länge på högskola.
Det är ett stort kollektiv, som efter kommunaliseringen hamnat i en låglönefälla och med intrycket av att vem som helst kan få jobb som lärare har statusen sjunkit i snabb takt. Dessutom har självrespekten hos lärare urholkats i samband med privatiseringen och konkurrensen om skolpengen, som inte har med något annat att göra än kommers.
”Förr såg man en ny elev komma in genom dörren. Nu ser man en påse pengar” som en äldre lärare uttrycker det i boken.
Det är katten på råttan och råttan på repet. ”Föräldrar och elever får alltmer säga till om hur skolarbetet ska bedrivas.” Lärare vågar inte sätta ett rättvist låg betyg, utan pressas av rektor och skolledning att sätta ett felaktigt högre eftersom höga betyg är ett marknadsföringsinstrument för att locka elever. Skolor konkurrerar genom att dumpa betygen och slåss om skolpengen. På så vis sprids betygsinflationen och förljugenheten i skolsystemet. ”Högst betyg vinner” som Leijnse skriver.
Hon besöker Malmös gapiga gymnasiemässa och drar runt bland stånd där olika skolor försöker köpa elever genom att lotta ut Ipads och bjuda på lunchkuponger. ”Där marknaden går in går professionalismen ut”, konstaterar Leijnse.
När reportageboken är slut står också slutsatsen klar. Forskning måste till. Utan den kommer inte yrkeskåren att kunna kallas professionell. Och:
”Den lärare som får förtroende istället för att bli kontrollerad, som får rensat i sina arbetsuppgifter för att ge tid till undervisning och som får en fortbildning värd namnet, blir också en lärare som ger eleverna bättre kunskaper”.
Just det. Hur rasande man än blir när man läser den här boken är det väldigt bra att den blev skriven.
Eftersom Emma Leijnse arbetar på Sydsvenskan recenseras boekn av Maria Schottenius som är medarbetare på Dagens Nyheter.