USA-vänsterns primalskrik

Den politiska aktivisten Van Jones står på en scen i en fullsatt konferenslokal på Hilton Hotel mitt i USA:s huvudstad.

I rummet trängs ett tusental representanter från den progressiva väns­terfalangen av det demokratiska partiet.

Efter att Van Jones betat av några tacksamma skämt om republikaner och Tea Party-rörelsen ger han sig ut på betydligt mer riskabel mark: han börjar försvara Barack Obama. Visst har de tre senaste åren varit tuffa, men det är inte Obama vi ska vara besvikna på, säger han, utan det politiska systemet i Washington.

– Vi hade inte fel om presidenten. Vi hade fel om presidentämbetet, säger Jones.

– När Barack hade vunnit lutade vi oss tillbaka och poppade popcorn. We went from having a movement to having a movie! Men det är inte så förändring sker i USA. Det räcker inte att ha en ledare.

Jones vill skapa en ”Tea Party- rörelse för vänstern”, vilket är en påminnelse om att USA reagerade på den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet genom att röra sig åt höger. Trots Obamas presidentseger har det politiska klimatet de senaste åren präglats av konservativ retorik. Debatten fokuserar på underskottet, på rejäla åtstramningar och ett ifrågasättande av välfärdssystemet, snarare än på att hjälpa dem som drabbades värst av krisen – amerikanska låg- och medelinkomsttagare.

Van Jones förhoppning är att väcka liv i samma gräsrotsentusiasm som tog Obama till Vita huset för tre år sedan. Han vet att Obama, i motsats till den bild man ofta får i medier, fortfarande är populär bland sina kärnväljare. Ingen demokratisk president har haft starkare stöd bland väljarbasen sedan 1960-talet.

Van Jones har tillbringat det senaste året med att få sin rörelse, The American Dream Movement, att växa runtom i landet. Många av de unga idealister och skarpa strateger som arbetade för Obamas presidentkampanj jobbar nu för Jones. Men det är först under den här hösten, när Jones aktivister förenats med de tiotusentals demonstranter som tågat genom New York och Washington DC under namnet Occupy Wall Street, som man kan börja tala om något som liknar en, ja, rörelse.

När de första Occupy Wall Street-protesterna organiserades i september var det många i USA:s progressiva etablissemang som höll sig på avstånd.

Det är inte svårt att förstå varför. När jag först besökte Zuccotti Park på nedre Manhattan, där demonstranterna bosatt sig i tält för att bokstavligen ”ockupera” Manhattans finansdistrikt, träffade jag förvisso en och annan vältalig ung aktivist, men det vimlade också av de mer fantasifulla inslagen i USA:s radikala ytterkanter. Där fanns konspirationsteorier om att terrorattackerna 2001 var ett ”insiderjobb”. Där fanns såväl en samling maoister från USA:s Revolutionary Communist Party, som ett sällskap supportrar av den libertarianske republikanen Ron Paul, långt bort på den andra sidan av den politiska skalan. När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna. Den enorma energi som tidigare under året hade mobiliserats i opposition mot republikanernas konservativa reformer i Wisconsin kanaliserades till nedre Manhattan. Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal. Hela USA:s brokiga majoritet av minoriteter ville vara med: feministorganisationer, antikrigsorganisationer från höger och vänster, hbt-aktivister, miljökämpar, den katolska vänstern, organisationer som representerar latinamerikaner, svarta, asiater och rörelsehindrade.

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

En blogg startades med namnet ”We are the 99 percent” och fylldes snabbt med bidrag från hela USA och snart även från resten av världen, med vardagliga berättelser från den ekonomiska krisen. Under Bush, förklarade man, gick två tredjedelar av all förmögenhet som skapades till den rikaste procenten. På demonstrationerna jag besökte i Washington DC, New York och Los Angeles hördes ofta samma faktapunkter: De 400 rikaste amerikanerna har mer pengar än de 150 miljoner fattigaste. Den rikaste procenten har mer pengar än de lägsta 90 procenten. Artiklar av ekonomerna Paul Krugman och Joseph Stiglitz trycktes upp på stora plakat, som för att illustrera hur svårt det är att sammanfatta USA:s ekonomiska problem med en enda snärtig slogan.

Den grundläggande populismen i budskapet har ett brett stöd. I en CNN-mätning i mitten av oktober svarade 76 procent av tillfrågade amerikaner att de ville se höjda skatter för dem som tjänar mer än en miljon dollar om året. Mest anmärkningsvärt var att även 56 procent av dem som identifierar sig som republikaner höll med (de republikaner i kongressen som håller med går däremot att räkna på ena handens fingrar).

Under protesterna i Washington DC märkte jag ett tydligare fokus på näringslivets inflytande över det politiska samtalet.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig – i Sverige mest känd för sin kamp för ett öppet internet – anslöt sig till proteströrelsen och spred ett kapitel från sin nya bok, ”Republic, Lost”, där han skriver om hur pengar och lobbyism korrumperat Washington:

”Det har skapats en maskin av inflytande som inte utgår från någon specifik politisk eller ekonomisk ideologi, varken Marx eller Hayek /.../ snarare är den helt enkelt ute efter att göra de mest inflytelserika mer förmögna”.

Om Tea Party-rörelsen i USA kunde sammanfattas med ett budskap – ”Krymp staten” – så behöver den här hösten av progressiv aktivism i USA åtminstone två. Dels handlar det om att ”minska storföretagens politiska inflytande”, som dussintals demonstranter förklarade för mig i DC och i New York. Men det handlar även om att påminna om statens roll i samhället. Där har denna brokiga koalition av progressiva amerikaner hittat en ofrivillig hjälte i Elizabeth Warren, en demokrat som nu kampanjar för att ersätta republikanen Scott Brown som senator för Massachusetts.

I ett hyllat tal, som snabbt spreds via Twitter och Youtube, gjorde Warren ett sakligt argument för statens roll i samhället:

”Ingen i det här landet blev rik på egen hand. Du byggde en fabrik? Bra för dig. Men du transporterade varor på vägar som resten av oss betalade för, du anställde personer som vi betalat för att utbilda och du var trygg i fabriken tack vare polisen och brandmännen som vi betalat för”.

Warren avslutade talet med att påpeka att den som blir rik förtjänar att behålla en stor del av förmögenheten, ”men det är också en del av samhällskontraktet att man bidrar till att betala för de unga som står näst på tur”.

Tydligare än någon annan demokrat just nu ifrågasätter Warren den konservativa konsensus som präglat den ekonomiska politiska debatten i USA sedan Reagan. Hon personifierar också det hopp som många progressiva amerikaner kände när Obama flyttade in i Vita huset. Hon är idealisten som sitter och knackar på hans vänsteraxel och kräver att han gör mer, större, bättre. Men medlaren Barack Obama verkar inte allt för bekymrad när han måste vika sig för republikanerna och ge dem allt de frågar om utan att få något tillbaka. Om George W Bush hade en oturlig svaghet för förebyggande krig så är Obamas problem snarare att han ägnar sig åt förebyggande kompromisser.

Men under hösten närmar han sig en ny agenda och ett nytt tonläge, som liknar den sansade populism som Elizabeth Warren framför. Sannolikt är det där Obama bör befinna sig om han alls är intresserad av att bli omvald 2012.