Tjugo tusen personer framför den sätter på sig de vita engångsglasögon med 3D-effekt som de har blivit tilldelade på festivalområdet under dagen – redo att spendera en och en halv timme på att se fyra män i latexdräkter göra precis ingenting. Situationen är minst sagt speciell.

Men onekligen är det något som för de allra flesta bara kommer att upplevas en gång i livet, och det är framför allt den aspekten som gör Kraftwerk så spännande att se, så här snart fyrtio år efter genombrottet med "Autobahn".

Ralf Hütter, Fritz Hilbert, Henning Schmitz och Stefan Pfaffe rör sig inte mycket under spelningen, och styr återhållsamt den och dess tillhörande visuals från syntarna och datorerna på borden de står vid. Det är det som visas på den stora skärmen bakom dem som det handlar om – tredimensionellt animerade tolkningar i grafisk stil av de sexton låtar de väljer att framför ur sin stora låtkatalog.

De inleder med de tre första låtarna från 1978 års ”Man Machine”, ”The Robots”, ”Spacelab” och ”Metropolis”, där vi efter att ha fått bekanta oss med de karaktäristiska robotversionerna av dem själva tas med upp i rymdlaboratoriet för att se jorden från ovan. Därefter landar vi i en livlös storstad bestående av identiska skyskrapor som rivs och byggs upp, om och om igen. 

Den tredimensionella effekten finns där, men blir självklart inte lika effektiv i en stor park utomhus som den exempelvis lär ha varit på Museum Of Modern Art i New York, där Kraftwerk i april gav åtta utsålda spelningar i samband med utställningen Kraftwerk – Retrospective 1 2 3 4 5 6 7 8.

”Numbers” och ”Computer World” från 1981 års album med samma namn följs av ”Planet Of Visions”, ”Autobahn” och ”Tour De France”, då den futuristiska stilen bryts för en stund med gamla svartvita filmklipp från det historiska cykelloppet. Men utöver det är Kraftwerk trogna sitt minimalistiska uttryckssätt (förutom när en överförfriskad kille från publiken lyckas ta sig upp på scenen för ett trettio sekunder kort rejv innan han jagas ut av en vakt).

Under applåderna till ”Trans-Europe Express” ställer tjejen bredvid mig en öppenhjärtig fråga till sin kompis som får mig att tänka. ”Vad är det egentligen vi applåderar åt?”, frågar hon.

Ja, vad är det vi egentligen applåderar åt? 3D-showen? De fyra männen på scenen? Även om det är det som är inom räckhåll så vet jag inte om det är det vi applåderar åt. Sådant har vi sett bättre av. Men det här är heller ingen konsert, det är en konstinstallation. Och det vi applåderar åt är nog snarare ett kulturarv, ett musikarv och ett designarv, som inspirerat och påverkat på så många plan under åren.

När jag står där bakom mina 3D-glasögon känns det lite som att titta på en tavla som rör sig. Och jag tror det är just därför jag applåderar. För det är den coolaste tavlan jag har sett på väldigt, väldigt länge.