Annons:
torsdag 23 maj 2013
Annons:

Vändzon

Kultur & Nöjen.

På sommaren vänder man hemåt. Idag: Kristian Lundberg om Malmö och skuggorna som tvingar honom att återvända till en och samma plats.

Annons:

Vad gör jag här? Vad är detta för en omgivning som bereder sin hemkomst i mig? Det är en tung fuktig eftermiddag. Det är söndag. Åskan är intensiv, ihopsamlad längs med himlens kanter. Malmö. Trafiken är stilla. De flesta butiker i området håller stängt. Kanalvattnet djupnar i färg. En mudderbåt byggd som en portabel miniatyrbrygga drar sig sakta fram genom vattnet. Overkligt. Det är overkligt. Jag andas. Jag är en levande kropp och en människa skall inte kränkas, skall inte läggas ner som ett byte eller kastas i diket, som ett skadeskjutet djur. Här på baksidan av ett nedslitet och smutsigt bostadskomplex står jag och låter skallen genomkorsas av minne och framtid. Caroli. När jag senare den här kvällen återvänder hem kommer jag att skriva just det, ”Det är overkligt” och bara jag i hela hemstaden kan avtolka hemligheten bakom ordet ”overkligt”.

Det finns en moralisk dimension i återvändandet. Den som lyckats ta sig förbi gränserna måste berätta. Det är kväll, strax efter åtta. Det är fortfarande ljust utomhus. Vi är mikroskopiska varelser, närapå osynliga. Hur kommer det sig att jag återvänder hit, vad är det för slags skuggor som tvingar mig att hela tiden komma tillbaka till en och samma plats? Vad är det som den här speciella hemkomsten vill säga mig? Det finns en föreställning om att den som återvänder, den som kommer ”hem” skall göra det som en vinnare, som en som har besegrat själva äventyret och betvingat det okända. Nu är det inte så. Jag är den ende som är synlig, alla andra är den här korta stunden osynliga, ihopsamlade, som tysta led och klungor, tigande. Jag skall visa er platsen: en vändzon, baksidan av ett hotell, en lastbrygga, en fasad, ett antal fönster som är antingen upplysta eller nedsläckta. Jag befinner mig i ett slags centrum, ändå helt avskild. I min karta över hemstaden finns det fortfarande en kiosk och en öppen pissoar vid Slussplan, finns det fortfarande en pundarkvart inne på bostadsområdet Zenit, finns det en flock av skaderivna barn som driver genom kvällarna, genom morgnarna. Och så finns det ett rovdjur, som känner vittringen.

Återvändandet. Staden: också ett minimalt rum på en anonym mottagning på Grangatan, Malmö, precis intill Värnhemstorget. Ett busstorg. Delar av en mindre park. En allé som avslutas med en stängd kyrka, förbi en öppen park. Ibland är inte staden större än så. Portar, återvändsgator, gränder. Min hemstad. Alla de som jag har älskat och som håller av mig. Allt står samlat och kommer att skingras, kastas bort. Ett kalejdoskop av röster, kroppar. Ett väntrum. Ett mottagningsrum. Ett avgörande möte. Hur många gånger var jag inte där, var går gränsen mellan upprepningstvång och hemkomst? Först: som barn, sedan som äldre och efter det som vuxen. Klassmärket är som korpklor, ingrävda i axlarna. Det är omöjligt att gå fri. Den som har tvingats ner på knä kommer igen att falla tillbaka. Det är oundvikligt. Det finns ingen väg att gå. Det finns ingenting att lämna eller återkomma till.

Jag tänker, kanske är staden just detta: återkomsten, den omöjliga. Att man alltid tvingas tillbaka, återvändandet. Platserna. Kornettsgatan. Ehrensvärdsgatan. Augustenborg. Värnhemstorget. Oavsett var vi bodde: Jag plågades av denna rädsla inför sömnen. Sömn var förlust. Förnedring. Död. Det var enkelt. Det var en verklig skräck som jag hade inför en anonym läkarkår på Barnsjukhuset i Malmö, en samling tystlåtna män som stod redo att skära i min hjärna, söva ner mig. Jag trodde fortfarande att min mor talade sanning. Jag föreställde mig själv bunden till en säng med droppanordningar kopplade till min tunga varma kropp. Ehrensvärdsgatan. Jag gav upp där.

En berättelse om återvändandet blir också en rad av adresser, av rum, lägenheter. Berättelsen om min hemstad är också berättelsen om att ge upp, erkänna sig besegrad – och först då kunna resa sig upp och gå, fri.

Änglar i snön, sotflagor i vinden. En flyttkartong ute i vardagsrummet som jag inte kan förmå mig att öppna eller flytta bort. Den står där, sluter sitt innehåll, laddar upp banala föremål med en närmast sakral innerlighet. Anteckningar, visumansökan. Vad skall jag med den till? Hur kom det sig att han lämnade kvar den hos mig, i mitt förråd?

Visste han redan då att han skulle dö? Tanken är förfärlig. Min vän. Hur kunde jag inte se det som skulle komma? Hemkomst? Var det så; att han kom hem bara för att kunna lämna mig? Jag vet inte. Han var ett byte. Han offrade sig själv istället för att minnas. Jag vet det. Jag kan inte sluta tänka på just den sekunden innan han dog, när allt under ett enda kort ögonblick fortfarande var möjligt.

Rummen. Böcker. Målningar. Möbler. Jag tänker på djuren som står ute om nätterna; hästarna. Dimman som lättar från fälten som omger staden. Vi är besegrade. Kriget har dragit förbi. Allt är främmande, och ändå välbekant. Det är som det brukar vara, fast på ett annat sätt. Det går inte att särskilja poetiken från politiken; de flätas samman. De bottnar i samma övertygelse: en människa är inte en enhet som kan flyttas fram och tillbaka, är inte en varelse som skall beräknas av ett behov. Det finns alltid en zon av helighet, ett område som inte får beträdas. Vad händer om man kränker den gränsen? Min mor hissade sin vita flagga. Hon gav upp. Hon kränktes. Och vad är det som sker? Man tappas på liv, dag efter dag åderlåts man av sin egen förtvivlan. Ibland ser jag oss, hukande, som om vi bar på en osynlig tyngd, som vi aldrig fick vila ifrån, som bar vi på allt det ingen annan orkade kännas vid.

Hon kommer och stryker döden från mitt liv. Att bli älskad så.

Han sade till mig, den kvällen när vi låg på snömarken vid kyrkogården: ”Han säger att jag kan bli pilot. Han säger att han kan hjälpa mig.” Jag frågar: ”Vem säger det?” även om jag redan då vet svaret. Jag känner hans namn. Vem blir offer? Enklast: den som redan är förvägrad. Den som redan är skadad. Och jag står här, ser upp mot ett mörkt fönster på fjärde våningen och minns att det var där han bodde, den som man som vi alla i kvarteret kallade för Carolibögen och som var som ett rovdjur. Så vad gör jag här? Den som minns och överlever blir den som kan berätta, återvända, komma hem, han slipper bli en handfull sotflagor som kastas ut i vinden, ett ögonblick av minne i en text om att återvända, komma hem och försonas med det omöjliga.

Kristian Lundberg

Född 1966 i Malmö. Har haft trettio adresser i staden.

Debuterade 1991, har bland annat fått Sydsvenskans kulturpris.

Hyllad för klasskildringen ”Yarden” (2009) som sätts upp som pjäs i höst på Malmö stadsteater.

Fler artiklar om Hemvändarna
Annons:
Annons:

Författare: Kristian Lundberg
Publicerad 5 augusti 2012 06.30
Uppdaterad 9 augusti 2012 08.32

Annons:
Kultur & Nöjen
Annons:
Annons:
Bloggar
Poddradio

”En sjuhelvetes match”

Poddradio. Om skillnaden mellan derbyn.

Inte bara rätt låt vinner

Poddradio. Många vinnare.

"Jag är orolig för att inte hinna"

Poddradio. Maria Lindberg om sin ständiga kamp.

Annons:
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu