Allt fler drömmer om ett hus på landet. De vill ströva runt i naturen, fylla
lungorna med ren luft och bara...vara. I en tid då miljömedvetandet sägs
vara högt har naturen förvandlats till en trygg moder vars famn vi kan krypa
in i när livspusslet blir för krångligt. Det är en märklig utveckling, att
landsbygden förvandlats till en livsstilsaccessoar. Naturen är inte särskilt
gullig. Framförallt har den en egen logik som inte alltid är så harmonisk:
översvämningar, stormar, torka.
Det är tydligt i Tomas Bannerheds imponerande debut, romanen ”Korparna”, som
skildrar en lantbrukarfamilj i Småland. För den plågade fadern är naturen
både vän och fiende: ”Så kom regnvädren till slut. Den livsfarliga torkan
skulle inte vara för evigt”. Det är 70-tal och fadern försöker pressa sin
tolvåriga son Klas att ta över gården, liksom han själv hade tagit över
efter sin far.
”Korparna”, som har stor chans att belönas med Augustpriset, är en makalöst
fysisk bok. Det doftar och låter om berättelsen. Bannerhed skriver brutalt
rakt (till exempel om ett tidelag) men också poetiskt. Klas gör passivt
motstånd mot faderns drömmar. Han förlorar sig i sitt fågelintresse, och
frammanar exotiska namn som vore de skyddshelgon: ”Buffelhuvud.
Ökenlöplärka. Mindre iltärna. Vitpannad noddy. Aspsavsugare. Gulhuvad
trupial. Diademrödstjärt. Magnoliaskogssångare.” Mitt fågelintresse är
marginellt, men jag njuter av Klas fågelexkursioner som är skildrade med en
enorm ömhet och intensitet.
Bokens epicentrum utgörs dock av faderns sköra psykiska tillstånd. Han sjunker
allt längre ner - frun och de två barnen tassar försiktigt omkring honom.
Det påminner om Margareta Strömstedts starka skildring av relationen till
sin psykiskt sjuka mamma, hur det inte fanns utrymme för någon annan i
familjen att må dåligt. Förälderns depression eller psykoser kan innebära en
enorm press på barnen: att tvingas bli förälder till sin mamma eller pappa.
Klas känner sig ständigt bevakad av ett mörkt öga. Han kissar på sig och
kontrollerar ständigt att älgstudsaren inte har försvunnit. Den som har haft
en älskad vän eller släkting som varit psykiskt sjuk känner igen sig i alla
smärtsamma detaljer, hur man spanar efter tecken och försöker tyda om de
bådar något gott eller ont. Hur man stundtals förvandlas till en kropp som
enbart består av ett enormt öga och ett bultande hjärta.
Många kritiker har konstaterat att debutanten Tomas Bannerhed skrivit en
osedvanligt mogen förstabok, och det är bara att instämma. Särskilt briljant
är porträttet av Klas, en gamling i en ynglings kropp, som skriker ut:
”Jag är barnet utan ryggrad och tänder! Jag väger ingenting, jag är lätt som
dun och har lungorna pumpade med väte och helium! Inget kan hålla mig kvar,
jag är sånglärkan med näbben full av hästhovar! Jag är tornseglaren som
aldrig tar mark!”
Han sträcker ut handen. Och det är som att litteraturen plötsligt skapar ett
magiskt rum, där man känner hans lilla hand i sin egen.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef