Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Vita fläckar på konstkartan. Nytänkande behövs kring jämställdheten.

Vita fläckar på konstkartan. Nytänkande behövs kring jämställdheten.

Jelena Zetterström

konstkritiker

”Vi söker tjejer” utbrister ett stort auktionshus på en helsidesannons. Till texten fogas en bild av Cecilia Edefalks målning ”Baby”, såld för knappa 7 miljoner kronor och enligt annonsen ”ett av årets dyraste konstverk i världen av en kvinnlig konstnär”.

Det här kan kanske tyckas oförargligt, men efter att ha tillbringat fyra timmar på ett seminarium på Moderna museet i Stockholm häromveckan om representation av kön och regionalitet i fyra svenska konstmuseers samlingar kan jag inte låta bli att haka upp mig. För det är svårt att tänka sig en motsvarande annons med uppropet ”Vi söker killar” kompletterad med information om ”ett av årets dyraste konstverk i världen av en manlig konstnär”. Decennier efter Nanette Salomons berömda ifrågasättande av konstens kanon finns det fortfarande en syn på kvinnliga konstnärer som en kategori för sig. Har vi inte kommit längre?

Jo, det har vi väl, om man får tro de fyra museichefer som tillsammans intog podiet under seminariets slutdebatt. Numera finns stor medvetenhet vad gäller representation i utställnings- och inköpspolitik. Problemet, menade en av Moderna museets tjänstemän och viftade med några dagspressklipp, är snarast kommunikativt. Underförstått: journalister och kritiker vill inte riktigt se hur väl man arbetar i jämställdhetens tecken. Moderna museets chef Daniel Birnbaum räknade upp en rad av kvinnliga konstnärer som ställt ut på Skeppsholmen de senaste åren, som Klara Lidén, Eva Löfdahl, Sigrid Hjertén, Yoko Ono och i Malmö Niki de Saint Phalle.

Historiskt ser det rent ut sagt bedrövligt ut. Enligt en forskningsrapport om kvinnlig representation i 1900-talssamlingarna på konstmuseerna i Göteborg, Stockholm (Moderna), Norrköping och Malmö är kvinnorna i klar minoritet. Särskilt modernismen raderade ut kvinnorna från konstkartan. Därtill finns tydlig koppling mellan ambitionen att ligga i framkant internationellt och låg andel verk av kvinnliga konstnärer, medan regional förankring och ett vidgat konstbegrepp snarare lyfter kvinnorepresentationen. Malmö konstmuseum, vars 1900-talssamling inbegriper konsthantverk, har högre andel verk av kvinnliga konstnärer än Moderna museet. Däremot dominerar männen stort bland separatutställarna på Malmö konstmuseum, som i Cecilia Widenheim får sin första kvinnliga chef.

Hur ska man då hantera egna innehav och donationer dominerade av män? Några kassakistor för inköp att fylla konsthistoriens luckor med finns inte. Men att tänka om och tänka nytt kostar inget. Enligt museicheferna Helena Persson, Norrköping, och Isabella Nilsson, Göteborg, gäller det att ruska om och lyfta fram de egna samlingarna i nytt ljus. Det handlar också om att fundera kring myter och berättelser kopplade till institutionerna och deras identitet – liksom kring själva kvalitetsbegreppet. Förmodligen behöver vartenda museum genomgå ett antal reningsbad, där beprövade sanningar ställs på ända. Det är inte bara en fråga om kön utan i ännu högre grad om klass och etnicitet. Här finns många vita fläckar, historiskt lika mycket som i nuet.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu