– Det här är en av de smartaste framställningarna av passionsberättelsen som
gjorts, hävdar Ola Salo som älskat Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices
rockopera sedan han var fjorton. Människorna i evangelierna görs levande,
Jesus blir begriplig.
Sedan rockoperan avtäcktes i konsert- och skivversion 1970 har den satts upp
oräkneliga gånger. Första iscensättningen gjordes på Broadway 1971, samma år
som Bruno Wintzell spelade Jesus i Köpenhamn. Filmen spelades in 1973. Nu
sätts den upp i regi av Ronny Danielsson, med premiär på Malmö opera den 31
oktober.
Det var originalalbumet som fick Ola Salo på fall, men intresset för den
grundläggande storyn går tillbaka längre än så. Prästsonen är uppvuxen med
de här berättelserna och närmar sig därför verket med säkra steg från två
håll.
– Jag tror att jag kan tillföra en psykologi och ett djup till rollen som
kan bli styrkan i min rolltolkning. Jag tror att både Ronny och jag är
intresserade av att göra en Jesus som är en intressant person, som blir
förståelig och har en spännande psykologisk dynamik snarare än en kille som
går omkring och ser ut som en altartavla och sjunger höga falsettoner.
Han har den största respekt för Ian Gillan, som sjöng Jesu partier i
originalmusiken. Men Ola Salo vill vara Ola Salo.
– Det är en annan intressant fråga, hur man förhåller sig till
Gillan-manteln. Misstaget att försöka outgilla Gillan. Det är vad de flesta
sångare försökt sig på de senaste 35 åren. Man tror att stycket går ut på
att gestalta Gillans övre röstläge, det handlar ju om att gestalta Jesus.
Vem var då denne Jesus? Få frågor har getts så många motstridiga svar,
antingen frågan gått till bibelforskare eller populärkulturens berättare.
Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” från 2004 gav ett helt annat
svar än Martin Scorceses ”Kristi sista frestelse” från 1988. Det enda de har
gemensamt var att miljoner människor upplevde hur filmerna attackerade just
deras tro. Ämnet är hett, öppet för ständigt nya och kontroversiella
tolkningar.
– Jag tycker det är roligt att låta mig inspireras av andra filmer, av annan
Jesuslitteratur, säger Salo. Jag läser på lite om den moderna
Jesusforskningen inför det här, men inte för att jag är säker på att man får
så särskilt mycket användning för det – det är mest för mitt eget intresse.
– Det här verket är ändå vad det är, man måste utgå från det. Jag tror att
det däremot finns öppningar i fråga om till exempel synen på Jesus, vem han
är, hur han själv ser på sig själv. Där kanske man måste¿ på något vis
bestämma sig för vad man själv tror. Och då kan man hämta inspiration från
olika håll.
Som översättare har Ola Salo att förhålla sig till två förlagor: dels
evangelierna som i fallet Markus är snart tvåtusen år gammalt, dels Tim
Rices sångtexter som är snart fyrtio år gamla. Här finns alltså dubbla
möjligheter att vara blasfemisk. Frågan är var advokaterna och apologeterna
sätter stopp.
– Jag tror säkert att Webbers förlag skulle reagera om man gjorde en
tolkning som är helt uppochnervänd. Men det är jag inte intresserad av; jag
tycker att det här verket är fenomenalt just så som det skrevs och lät 1970.
Vackert, tänkvärt, ifrågasättande, smart.
– Däremot måste man ta sig friheter när man översätter. Jag är inte bara
skyldig att översätta troget originalet utan också att få det att låta lika
bra som originalet. Om en mening inte låter sig sjungas på svenska, då måste
jag göra om det till något som klingar bättre men har samma andemening.
”Jesus Christ Superstar” är väldigt mycket ett barn av sin tid, det vill
säga slutskedet av hippieepoken. Det finns drag av satir och gott om
anakronismer.
– Det är en del av verkets stil. Både Webber och Tim Rice använder sig
mycket av travesti, med 70-talsslang och ett musikaliskt idiom som är ganska
rått. Det finns ett drag av något respektlöst.
Det där kan man förhålla sig till på flera vis. Man kan köpa hela paketet,
man kan modernisera (hiphop-opera, någon?) eller ytterligare travestera.
– Ett misstag jag tycker man gjort genom åren är att behandla den här som en
fusion mellan klassisk komposition och vad som råkar vara samtida pop och
rock. Och så har man rockat till det enligt den tidens regler, vilket på 80-
och 90-talen kunde få förfärliga konsekvenser. Det spännande med 2000-talet
är att retrobegreppet har vittrat sönder. Vem som helst som har öron hör att
det låter skitcoolt så som de lirade på originalskivan.
Men språket är mer uppenbart förlegat. ”What’s the buzz, tell me what’s
a-happenin’” säger ingen idag.
– Istället för att ta till modern slang försöker jag hitta ett ledigt sätt
att tala, så som jag och mina kompisar skulle ha sagt det. Det kanske låter
enormt daterat om tio år, men det gör kanske inte så mycket.