Kriser och tragedier brukar föra samman människor. Efter terrordåden i Oslo
och Utøya stod det norska folket enat, med det svenska folket vid sin sida.
När en 16-årig pojke mördades i samband med en fest i Stockholm 2007
samlades Stockholmsbor i alla åldrar och tvärs över ideologiska gränser i
protest mot gatuvåldet.
De senaste veckornas dödsskjutningar kan föra samman och ena Malmöbor som
vägrar acceptera eller vänja sig vid mord och våld, men det finns krafter
som istället verkar vilja dela staden. Som menar att ett barnamord på
Rosengård och en dödskjutning av en 48-årig man på Lindängen inte angår oss
andra eftersom det skedde i stadens periferi. Bekanta i min närhet och på
Facebook och sociala medier som menar att det ju inte skedde i ”oskyldiga
områden”. Som insinuerar att den som hälsar på en släkting på Rosengård får
... skylla sig själv?
Kanske är det en typ av försvar. Man vill inte tro att man själv kan drabbas,
att det som sker ”där borta” har med oss att göra. Men det har det.
För Malmö är för litet för att styckas upp på det viset. De flesta Malmöbor
har kopplingar och relationer till flera olika områden. Hantverkaren som
blev mördad för ett par veckor sedan höll på att renovera ett kafé på min
gata när gärningsmannen dök upp. Den mördade 15-åringen dog på Rosengård,
samma stadsdel som min faster bor i och som jag brukar besöka. Det senaste
mordet på Kantatgatan skedde på Lindängen där jag växte upp.
När jag läste nyheten om årets andra skjutning, den på
Kantatgatan, började jag omedelbart ringa runt till familj och vänner med
kopplingar till området. Många av min brors vänner bor där. Är han okej, är
hans vänner okej? Har någon i min närhet drabbats? Det är samma procedur
varje gång någon dödas i stan. På Facebook chattade jag med dottern till
familjevänner som bor på Kantatgatan. Hon är 17 år och berättade att hon
kunde se kroppen från sin balkong, om hon sträckte på sig. Skrev att hon var
rädd, och att hon varit orolig för att det var hennes pappa som blivit
skjuten. När hon fick tag på sin pappa bad hon honom komma hem. Han fick
komma in i sitt bostadsområde först efter att ha legitimerat sig för
polisen. När jag ringde senare på kvällen berättade hon att hela familjen
hållit sig i lägenheten hela dagen. Ingen gick ut. En helt vanlig
trebarnsfamilj levde som i ett reservat, och samtidigt läser jag på Facebook
att en gammal gymnasiekompis tycker att man får ”räkna med det” om man bor i
”såna områden”.
Är det så farligt? Jag sökte igenom statistik från Brottsförebyggande rådet
och fann att antalet våldsbrott i både Rosengård och Lindängen ligger strax
under genomsnittet i Malmö. Flest våldsbrott anmäls i centrum, dubbelt så
många som snittet. Näst flest våldsbrott sker i Södra innerstaden. Det är
alltså större risk att bli utsatt för ett våldsbrott en dag på stan än under
en kvällspromenad med hunden på Rosengård.
Vi ska inte bortse från problemen på Rosengård, och andra områden, men
ingenstans i Malmö, i Sverige, ska man behöva ”räkna med” att bli ett
brottsoffer.
Det finns en familj i Malmö som inte kommer kunna fira nyår igen. Som, när vi
andra skålar i champagne, kommer minnas den värsta dagen i deras liv. En
familj vars son och bror, som inte ens gått ut högstadiet, tagits ifrån dem.
En familj som nu bär på världens största sorg. Det angår oss alla.
Det är nu vi andra – grannar, Malmöbor – måste säga att er sorg är
vår sorg. Visa värme och ge stöd. Det är nu vi ska stå enade mot våldet som
drabbar en del men påverkar oss alla. På fredag klockan 17 hålls en
manifestation på Gustav Adolfs torg mot illegala vapen och den organiserade
brottsligheten. Jag hoppas se ett enat Malmö, i alla åldrar och tvärs över
ideologiska gränser.