Nya ögon

En deprimerande mörk decemberlördag ser jag Malmö dramatiska teaters fenomenala uppsättning av ”Snövit” på Hipp och blir genast glad. Fast glad är kanske inte rätt ord. Upplyst är nog bättre.

Som all bra kultur tvingar denna pjäs dig att upptäcka något som du helst inte vill kännas vid. I mitt fall detta: man inser att man har åldrats när man bryr sig mer om den svartsjuka styvmodern än om Snövit. Men hon känns så bekant och tidstypisk, den där styvmodern, med sin åldersfixering och spegelnoja.

Vår tid har ett rätt kluvet förhållande till åldrandet, för att uttrycka det milt. Å ena sidan är åldrandet något fult. Vår faiblesse för krämer, stavgång, GI-mat och spinning handlar ju inte bara om att vi idag är mer medvetna om vår hälsa, allt detta är också socialt godkända försök att hejda det ofrånkomliga åldrandet.

Å andra sidan har vi väldigt svårt att tolerera när människor gör vad som helst för att motverka åldrandet. Människor som vägrar att ”inse sin ålder” och klär sig för ungdomligt eller, ännu värre, gör kirurgiska ingrepp, bryter något slags tabu, trots att deras fåfänga bara är en överdriven spegling av en fåfänga som de flesta bär på i någon form. Styvmodern i ”Snövit” må vara ond, men hennes åldersrelaterade fåfänga är en högst mänsklig åkomma. Är det inte därför som man vill distansera sig från henne?

”Snövit” dröjer sig kvar på näthinnan när jag några dagar senare återser en gammal favorit på dvd. Lagom till att ”Blade Runner” fyller tjugofem år utkommer den nu i en ”final cut”, där regissören Ridley Scott i praktiken agerat som plastikkirurg för att se till att hans mästerverk inte tappar ungdomlig fräschör. Det hade han inte behövt oroa sig för. Med åren har ”Blade Runner”, som utspelar sig i ett globaliserat och klimatförändrat Los Angeles 2019, kommit att bli allt mer samtida, helt enkelt för att vår samtid har hunnit ikapp filmens dystra framtid. Och rent visuellt har den inte åldrats alls.

Men ingen film är så besatt av åldrandet som ”Blade Runner”. Medan jag ser den kan jag inte sluta att tänka på poeten Dylan Thomas ord: ”Rage, rage against the dying of the light” och de som verkligen rasar mot döden i filmen är ”replikanterna”, det vill säga de kloner som är genetiskt designade för att fungera som slavar i de utomjordiska kolonierna. Replikanterna har en begränsad livslängd på fyra år och deras hopplösa existentiella kamp, förkroppsligad av Rutger Hauers fantastiska överspel, är både våldsam och poetisk. Även om de rent formellt är filmens skurkar är det replikanterna och inte hjälten Deckard (Harrison Ford) som man identifierar sig med. De är onda, men förbannat mänskliga i sin ångest. Precis som den elaka styvmodern i ”Snövit”.

Så hade jag förstås inte tolkat ”Blade Runner” för tjugofem år sedan. Nu är upplevelsen större, rikare. Mer komplex. Är det inte så generellt? Att böckerna, filmerna och pjäserna blir bättre ju mer erfarenhet man bär med sig? Jag tror det. Och eftersom vi i vår tid inte vill, eller är oförmögna att tala om åldrandets fördelar, vill jag här och nu passa på och ge åldrandet en senkommen eloge. Visst, synen blir sämre med åren. Men erfarenheten ger dig också nya ögon att se med.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef