Hur naiv kan man vara?

På en middag i fjol hamnade jag mellan två prominenta professorer. De var båda i 60-årsåldern och hade gjort storartade akademiska karriärer inom sina respektive humanistämnen. Båda var präglade av de revolutionära stämningarna 1968, och nu var den ena fortfarande självklart vänster, den andra lika självklart höger.

Så, medan vi tuggade på rostbiffen, käbblade de en del om utvecklingen i världen, men var samtidigt rörande överens om att de humanistiska ämnena inte hade någon framtid i Sverige. Sedan, medan vi läppjade på den utsökta shirazen, grälade de ytterligare litet om utvecklingen på svenska universitet, men var egentligen helt överens om att det var bättre förr.

Man kan se det där samtalet som rätt symboliskt för sextioåttornas utveckling. De ville ha makten, grälade om den, fick den och nu, när arvet tagit slut och familjegården måste säljas på auktion, beklagar de sig över den utveckling som de själva format.

Det är som Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Minus melankolin förstås, för dessa individualistiska fyrtiotalister sörjer sällan den egna utvecklingen, utan snarare utvecklingen i stort. De är själva vinnare, det är bara samhället som har förlorat.

Lika symbolisk var väl min placering mellan de två professorerna. Är man född 1968, kan man nämligen ibland känna sig trängd av de engagerade sextioåttorna. Det gäller inte minst historieskrivningen. Sextioåttorna var tidigt ute med att forska om sig själva. Agendan är redan satt, arvet redan intecknat.

För oss senkomna är det därför lätt att raljera över den självupptagenhet och rättfärdighet som präglat sextioåttorna som kollektiv. Och vi går gärna till läggen och häpnar över hur det lät då. Som i Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige”, en bästsäljare 1968 med tämligen devot inställning till Kina: ”Många finner det förskräckligt att kineserna i sina barnböcker prisar ordförande Mao eller kampen mot imperialismen, men våra egna barnböcker prisar lika högt den borgerliga familjen”. Detta skrivet samma år som kulturrevolutionen kulminerade i Kina, där intellektuella rensades ut som ”borgerliga element” i parti och minut.

Den ideologiska närsynthet som vänstern i Sverige visade i synen på Kina är än idag häpnadsväckande. Man bör påtala det, när 1968 nu ska diskuteras. Hur naiv kunde man vara, tänker vi senkomna, med rätta upprörda över knäfallet inför ordförande Mao.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad nästa generation kommer att säga om vårt förhållande till Kina idag. Vad ska de säga om oss som visste allt om Kinas usla track record när det gällde demokrati och mänskliga rättigheter eller lika usla track record när det gällde miljön, men ändå satt klistrade framför de Kina-producerade plasmaapparaterna och följde OS i Peking som vore det vilken underhållning som helst?

Vad kommer våra barn att skriva om alla oss som funderade mindre på Kinas agerande i Sudan och mer på Susanna Kallurs möjligheter till OS-guld? Och vad kommer de att tänka om alla oss som månade om demokrati och mänskliga rättigheter i teorin, men mer om handel och billiga konsumtionsvaror i praktiken?

Ska vi klara oss ur den moraliska granskningen, är det nog bäst om vi gör som de gamla sextioåttorna och skriver vår egen historia.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef