De svagaste i samhället glöms bort

Jesper Svedgard, välkänd SSU-profil i Lundasektionen, dansade av glädje efter mötet med Lunds kommun igår. Husockupanterna på Kävlingevägen får stanna ett tag till. Jag tittar på bilden av dem i Sydsvenskan och de ser ganska nöjda ut. Vit medelklass. Unga män och kvinnor i vänstermundering, en av dem med mobiltelefonen tryckt mot örat. De är ganska lika mina barn.

Jag letar fram måndagens tidning och jämför med bilden av Somaya Muhammed och hennes två barn Samir och Samira. De är inte alls lika mina barn. Somaya är svart och bär slöja. Hon är väldigt olik mig. Somaya blev vräkt efter en försenad elräkning. Nu bor hon på Mosippan, det som ibland kallas en dumpningsplats för samhällets allra svagaste. Mosippan håller på att rivas och Somaya och hennes barn vet inte vart de ska ta vägen då.

På www.motkraft.net kan man läsa om omgivningens, i huvudsak positiva, reaktioner på ockupationen av huset på Kävlingevägen. Grannar kommer förbi för att prata, människor skänker mat, möbler och konstmaterial. Omsorgen om de här medelklassungdomarna tycks gränslös. Vem besöker Mosippan med leksaker till Somayas barn?

Mediebevakningen av ockupationen är tämligen god. I måndags hävdade Magnus Eriksson i en krönika på denna sida att aktionen kan ses som ”ett bostadspolitiskt inlägg”. Hur politiskt medvetna är då aktivisterna på Kävlingevägen?

På motkraft.net kan man också läsa en intervju med Dennis, en av ockupanterna på Kävlingevägen. Han tycker att det är "schyst med en ockupation”, ”en rolig idé”, vill skapa ett ”allaktivitetshus”. Han säger att medierna ­fokuserat på ­bostadsbristen, men att det handlar om att skapa ett ”frirum”. Säger att folk har olika anledningar till att bo i huset: ”Det finns de som jag som har råd men som inte är villiga att göra slut på mina besparingar till en alldeles för hög hyra. Jag vill bo gratis, för att det är rättvist att få göra det.”

Kristian Sörensen drömmer om att vinna på lotto. Han vet att inget i livet är gratis. Det har åren som hemlös lärt honom. Nu bor han i ett litet torp utanför Svedala och drömmer om att en gång vinna på lotto så att han kan köpa ett alldeles eget torp. Det torp han bor i nu ägs av kommunen och är ett steg på vägen från hemlös till hyresgäst.

Sydsvenskan skrev om honom och Peter Hansen i lördags och jag tittar på bilderna av dem. De påminner ganska mycket om några av de där männen som ibland sov i vårt soprum när jag bodde vid Möllevången för tjugo år sen. Vi satte hänglås på soprummet. Vi var rädda för att de skulle tutta eld på soporna och att vi alla skulle brinna upp.

Det är lätt att känna sympati för den som är lik mig själv. Det är förförande enkelt att ställa sig bakom husockupanternas krav på att lösa våra problem – för det är ju oss det handlar om, det är ju vi på bilderna.

Men vi är inte hemlösa. Vi är inte marginaliserade. Vi står inte utanför. Inte på riktigt. Det är vi som har makten. Det är vi som formulerar frågorna och definierar svaren. Vit, bildad medelklass. Vad ska vi använda den makten till? Till att skåda vår egen navel eller till att försöka, i alla fall försöka, fundera över hur det är att vara Somaya, Kristian och Peter?

ANN HEBERLEIN

doktor i etik