Vad är ett förtroende värt idag? Jag menar ett riktigt förtroende, ett sådant
där som man bara delger den eller de som står en allra närmast. När jag
tänker tillbaka på det decennium som strax är över är det hela tiden den där
frågan om förtroendet som dyker upp i huvudet. För 00-talet var ju årtiondet
då vi generöst delade med oss av våra allra mest privata känslor och
händelser till alla och envar som orkade lyssna.
Det privata förtroendets devalvering har skett gradvis. Jag märker det även på
mig själv, hur jag flyttat gränserna för vad jag delar med mig av eller
inte. På sociala medier, i texter. På den numera nedlagda bloggen. För det
är så lätt. Det är så lockande med den där omedelbara bekräftelsen,
responsen. ”Du som är så bra, hur kan dom behandla dig så illa?”.
00-talets uppkopplade medievana människa behöver sin bekräftelse allt
snabbare, som en narkoman behöver sin drog. Och precis som för narkomanen
varar njutningen allt kortare tid ju mer man håller på.
Det är som ett stort, ständigt rullande maskineri av livsdetaljer som ständigt
kommer oss till del, via tidningsartiklar, via bloggar, via sociala medier
och via böcker. Via det förnyade intresset för psykologi som tar sig uttryck
i radiopsykologer, själutlämnande tv-program och en mängd artikelserier. Det
finns få saker som intresserar oss så mycket som det egna psyket. Och,
tänker jag ibland när jag känner mig cynisk, i den mån vi intresserar oss
för andra handlar det om sådant vi kan identifiera oss med, relatera till
vår egen situation.
Mer än något annat var 00-talet den uppförstorade självbildens årtionde. Det
fanns inga gränser för hur intressanta vi alla ansåg oss vara. Och inte
heller några gränser för kraven på hur unika vi måste bli för att sticka ut.
Att säga att 00-talets människa bara fanns om hon syntes låter som en
klyscha, men en klyscha som är sprungen rakt ur verkligheten. Det märktes i
litteraturen; förlagens sug efter ”sanna berättelser” avspeglades i såväl
masslitteraturen som den höglitterära: oavsett om det gällde Liza Marklunds
”Mia” eller Lars Noréns dagböcker. Det var den Riktiga människan man ville
åt. Så här är det att växa upp med en alkoholiserad förälder, så här är det
att förlora ett barn, så här är det att vara psykiskt sjuk eller att vara
incestoffer.
Kvalitet är förstås alltid kvalitet. Flera av de här böckerna är bra, och
framför allt tror jag att de har hjälpt andra som varit i samma situation.
Men ibland tror jag att identifikationen har fått för stor betydelse i
00-talets bokutgivning. Det finns en risk att man förbigår att en av de
viktigaste sakerna med att läsa skönlitteratur är att den också låter en gå
bortom sig själv. Man läser inte bara böcker för att ”känna igen sig”, man
läser för att få besöka nya världar, få nya perspektiv. Och de bästa
exemplen på kvalitativ självbiografisk litteratur är också den som berättar
något som går utanpå den egna situationen. Nyligen läste jag t ex Kristian
Lundbergs självbiografiska Yarden, en djupt personlig bok. Ändå finns inte
en sida i den som inte är allmängiltig, som inte speglar ett vidare
perspektiv. Lars Noréns dagbok, den kanske mest introspektiva bok som getts
ut på det svenska språket, är fylld av triviala detaljer om märkeskläder och
ruccolapesto, men förmedlar ändå hela tiden det högst allmängiltiga ”Så här
är det att vara människa”.
Det handlar väl helt enkelt om det där som kallas litterär kvalitet.
Häromdagen fikade jag med en vilsen 20-åring som nyligen gått ut gymnasiet och
inte visste vad hon skulle ta sig till med resten av sitt liv. ”Jag måste ju
hitta något som jag är unik på”, förklarade hon. Och berättade om vänner som
hade jättepopulära bloggar, som skrev på romaner och diktsamlingar, som var
aspirerande skådespelare eller programledare. Alla naturligtvis fullständigt
unika.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Att ”alla människor är unika på sitt
sätt” kändes som en fånig sak att säga till en smart 20-åring. Jag kände
bara att jag på något sätt ville lyfta samtidspressen från hennes axlar,
befria henne från hela det narcissistiska 00-talet som kräver av unga
människor att de ska vara ”speciella” på precis samma sätt.
Pressen har ökat, men har vi mer behov av att lämna ut oss, att synas och få
bekräftelse under 00-talet än vi haft under tidigare årtionden? Nej, det
tror jag egentligen inte. Snarare handlar det om en snöbollseffekt av det
har blivit så mycket lättare att synas. Det handlar om bloggar och sociala
medier, och om ett mediaklimat som älskar att haussa ”personlighter”. I takt
med att konkurrensen hårdnar måste man göra mer och mer för att få den där
bekräftelsen. Till slut har man skapat ett offentligt jag som inte alltid är
i takt med det privata. 00-talets människa är alltid medveten om att hon är
betraktad.
När Alex Schulman, medias enfant terrible under 00-talet, gjorde sin
offentliga avbön och talade ut om sitt mediamonster var det inte alldeles
säkert att han menade allvar. Kanske var avbönen bara ännu ett sätt att få
uppmärksamhet och bekräftelse. Men för oss som valde att tro på honom
gungade marken till ett kort ögonblick. Att inte veta vad som är vad längre,
vad som är inre och yttre, vad man gör för att bli omtyckt eller för att man
verkligen menar det, det tror jag kommer att bli den verkliga baksmällan
efter 00-talets utlevande epok.
Hur kommer den litterära backlashen att se ut? Kanske det redan håller på att
ske i form av de historiska romaner och kollektivromaner som också präglat
årets utgivning. Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz", Ann-Marie
Ljungbergs "Mörker, stanna hos mig" eller Anna Jörgensdotters "Bergets
döttrar" är några exempel.
”Snälla någon, rädda mig från mitt ansikte” skriver Daniel Sjölin i "Världens
sista roman", den svenska bok som mer än någon annan gjort upp med 00-talets
uppförstorade självbild. Ja, gör det. Rädda oss alla från våra ansikten, dra
oss från speglarna, bloggarna och mobilkamerorna. Befria oss från 00-talet
och alla dessa förtroenden som vi aldrig har bett om.
Annina Rabe
frilansskribent och kritiker