LUND CHORAL FESTIVAL: THE TALLIS SCHOLARS. Vad gör en kritiker som står inför perfektionen? Biter sig fast i randanmärkningar eller lägger sig i stoftet?
Vokalensemblen The Tallis Scholars kom till Lunds domkyrka och gav den fulltaliga publiken en lektion i konsten att sjunga flerstämmig renässansmusik. Det är fakta. Vidare kan man påstå att dirigenten Peter Philips och denna blandade kör under snart fyrtio år har fördjupat sig i och slipat på en sångstil där man lyfter fram texten, stämföringen och klangens klarhet.
Vem kan påstå att detta inte skulle passa till Palestrina, som ofta väljer mässans överpersonliga plattform snarare än direkt gestaltning av känslor men som ändå undersöker helt olika sätt att få fram textens budskap.
Det som först slår mig inför Tallis framförande av ”Laudate pueri dominum” och ”Missa Assumpta est Maria” är ändå klangen. Den är ren som källvatten. Den har sting. De tio rösterna, fem kvinnor, fem män, skapar ett tryck som av blåsinstrument, och i fantasin fylls domkyrkan av sinka, basun, krumhorn – populära instrument under 1500-talet som inte bara klingar prydligt. Även i starkaste nyans är Tallis klang ett under av variation. Den manliga alten, countertenoren, tillför helheten nyanser som vi nordbor inte riktigt fattat.
Tallis representerar en hel skola, en hel värld där även tonsättare ingår. De två nutida styckena, Owain Parks ”Sweet Day” och Alexander Campkins ”O Magnum Mysterium”, är gjorda av unga tonsättare som föredrar att skriva sångbart och substantiellt framför att positionera sig i förhållande till modernismen. Körledarna i publiken lär ha spetsat öronen.
Randanmärkningen – att den profana delen av renässansmusiken kunde göras med mer känsla av dans och tamburin – låter som ett muspip. The Tallis Scholars vill ju annat, och de närmar sig fulländning i vad de föresätter sig att göra.
Idag lördag ger Peter Philips en workshop kl 11 i Klosterkyrkan.