Satt och läste igenom Lissabonfördraget som riksdagen röstade om i går, och
fann en gåta som sökte sin lösning.
Av de 27 länder som undertecknat fördraget företräds 26 formellt sett av sin
statschef. I det här sammanhanget ger det 21 presidenter, två kungar, två
drottningar och en storhertig.
Det 27:e landet är Sverige, som företräds av sin regering. Den svenske kungen
är den ende av EU:s statschefer som inte får stå som representant för sitt
land i unionens nya grundlag.
Detta är naturligtvis ren formalia och inget annat. Det är inte drottningar
eller storhertigar som skriver under, utan de som statscheferna ”för detta
ändamål som sina befullmäktigade utsett”.
Det ser alltså ut så här:
”För Republiken Finlands President_...”
”Voor Hare Majesteit de Koningin der Nederlanden_...”
”For Hendes Majestæt Danmarks Dronning_...”
”För Konungariket Sveriges regering_...”
Frågan man ändå måste ställa sig är: Varför får inte kungen vara med? Varför
får inte Carl XVI Gustaf stå med där bredvid sin danska kusin på detta
historiska dokument?
Jag frågade tre olika statsvetare. De hade ingen aning. Konstitutionella skäl?
Politiska? Vi kan bara spekulera, sa de. Men märk väl, berättade Maximilian
Conrad från Oslo, att vid både Nice- och Amsterdamfördragen företräddes
Sverige av kungen.
Något har alltså hänt sedan dess. Kungen har aktivt plockats bort. Det tycktes
finnas en dold sanning här. En grymt subtil statskupp i vardande? En
långsiktig strategi bortom folkviljan och det vanliga politiska
överlevnadsspelet. Gutta cavat lapidem: Droppen urholkar stenen – icke genom
sin tyngd utan genom att ständigt falla. Och kungahuset avskaffas
naturligtvis inte genom revolution, utan genom att tyst och försiktigt
åsidosättas, marginaliseras och framställas i allt sitt eget självlysande,
otidsenliga ljus.
Jag frågade Hans Hegeland, politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen. Han
hade inget svar, men tillförde till mysteriet att kungen också stod med på
anslutningsfördraget.
Jag frågade till slut Beatrice Hernquist från Kansliet för samordning av
EU-frågor. Hon bad att få efterforska och återkomma. Hon tog frågan på stort
allvar. Hon förstod naturligtvis vilka implikationer som låg och grodde
under ytan.
När hon återkom var hon påläst, bestämd och dessvärre odramatisk på gränsen
till stentrist. Gåtan var minst av allt gåtfull.
”Det beror på att den svenska konstitutionen säger att den här sortens
överenskommelser ska undertecknas av regeringen och ingen annan”, förklarade
hon. ”Att vi gör så nu men inte gjorde så vid de tidigare fördragen är inget
politiskt beslut, det är bara en anpassning till vårt konstitutionella
regelverk. Vi gjorde fel tidigare, nu har vi rättat till det. Att de andra
länderna gör annorlunda beror på att antingen deras konstitutioner eller
deras traditioner ser annorlunda ut.”
Det är en på samma gång både lugnande och oroande insikt att de mest
grundläggande formella tingen på den mest högtidliga konstitutionella nivån
ibland faktiskt sker lite hipp som happ. Man gör på ett sätt för att man
brukar göra så. Och sedan gör man annorlunda, för att någon tycker att det
vore bättre. Det är politik, juridik, diplomati_... Det är inte naturlag.
Och vad gäller gåtan är det tydligen så att vi får dras med kungen som
representant för Sverige i ännu en oöverskådlig tid. Bara inte när det
verkligen gäller något.
Också det är på något sätt både lugnande och oroande.
PATRIK SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen