Äkta, äktare

Det finns en gammal historia om en kung som anlitade världens främste kartritare, för att han skulle göra en karta över kungens rike. Kartritaren arbetade hårt, men hur han än ansträngde sig fick kungen inte nog. Kungen pressade kartritaren att lägga till fler och fler detaljer tills han hade gjort en fulländad avbildning av riket. Äntligen nöjd tog kungen med sig kartan för att se sig omkring – men så fort han kom utanför slottsgården gick han vilse.

Jag kommer att tänka på denna historia när jag läser skådespelaren Iggy Malmborgs replik på Oline Stigs och Malena Forsares debattartikel om Arena Baubos uppsättning på Inkonst, omtalad bland annat för att Malmborg hade uppgiften att dricka fyra centiliter sprit var sjätte minut. Jag var inte där så jag kan inte bedöma föreställningen, men jag finner Malmborgs replik intressant eftersom den sätter fingret på en ambition som har funnits inom delar av Malmös scenkonstliv från Institutet och framåt: att spränga den förljugna ”fiktionsbubblan”, och ersätta den med utforskande scenkonst.

Det är intressant eftersom Iggy Malmborg inte är den ende som söker autenticitet idag. Självbiografier säljer som aldrig förr och i Dagens Nyheter reflekterar Steve Sem-Sandberg (26.4) över de krav som florerar på att allt som skrivs om Förintelsen ska bottna i egna erfarenheter, och om hur kritiker drömmer om en vittneslitteratur där erfarenheten smälter samman med språket så att det ena inte går att skilja ut från det andra.

Och så har vi förstås Facebook och iden om att privatlivets tid är över. Vi kommunicerar med allt fler om allt privatare saker, samtidigt som tekniken är ett filter som ger oss större möjligheter att själva konstruera det jag vi vill vara. Kanske är det just det som skapar ett sug efter autentiska berättelser, efter att komma så nära andra människors liv som möjligt, som om det inte fanns något filter mellan oss och dem. Det viktiga blir inte vilka erfarenheter vi får ta del av genom konst och litteratur, utan att de är äkta.

Kan då inte performancekonsten erbjuda en väg ut ur ett sådant medialiserat samhällsklimat där ytligheten brer ut sig och distansen mellan människor växer? Göra föreställningar där blod inte är ”blod” utan äkta vara? Potential finns det, i en konstform som helt bygger på mötet mellan nu levande människor, i konkreta rum. Men jag betvivlar att kommunikationen blir mer äkta för den som vänder ryggen mot fiktionen.

Iggy Malmborg jämställer fiktiv teater med en situation där skådespelare manipulerar fram förutbestämda reaktioner hos publiken. Visst känns det igen, jag har också sett dålig teater, för att inte tala om dåliga sitcoms. Men vår förmåga att föreställa oss att vi är någon annan, är också en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna träda ut ur oss själva och möta omvärlden. Det är det barn tränar sig så intensivt i när de leker, för att så småningom utveckla det som på psykologspråk kallas theory of mind – förmågan att föreställa sig både hur en annan människa tänker och, ­utifrån sin personlighet, reagerar i en given situation.

Också autentiska performance­artister sysslar med iscensättningar. Som publik möter du olika förutsättningar – en skådespelare ska dricka en viss mängd sprit på en viss tid, du blir inbjuden på en bordell och får ett band som talar om att du har rätt att dela samma privilegier som herremännen i huset – och även om förutsättningarna förändras och löses upp befinner du dig ändå i en värld som skiljer ut sig från ditt vardagliga liv. Du ser att blodet är på riktigt, men vet att det ingår i spelet.

Det var så konstkollektivet Signa arbetade med förra årets maratonföreställning Salò i Köpenhamn. Men bara till hälften. För medan Signa skapade ett fiktivt universum för skådespelarna, ville man att publiken – för att använda Signas eget uttryck – skulle spela rollen som sig själv. Också den föreställningen flirtade med vår tids fixering vid autenticitet. Medan Signa önskade att publiken skulle uppleva äkta känslor, spekulerade tidningarna om vilka övergrepp som var på riktigt eller inte.

Jag delar inte omedelbart Oline Stigs och Malena Forsares upprördhet över att iscensättningen av Salò måste ha inneburit en stor press för de unga skådespelare som medverkade. Däremot är det viktigt att förhålla sig till att det finns en gräns mellan fiktion och verklighet. Det är viktigt av etiska orsaker eftersom förmågan att kunna gå in i fantasier och ut ur dem igen är en grund­förutsättning för vårt psykiska välbefinnande, och ska man utforska gränsen där emellan måste det ske omsorgsfullt och med respekt både för skådespelare och publik. Och det är viktigt av konstnärliga orsaker eftersom en komplex kommunikation bygger på att man förmår leka med olika nivåer av fiktion och med de förväntningar och tolkningar som uppstår i mötet mellan människor.

Oavsett hur offentliga vi blir tror jag att vi längst inne har ett hemligt rum, som vi behöver hämta kraft från när vi ska uttrycka oss ordentligt. Jag vill inte kalla det för ett autentiskt jag, eftersom det glider undan så fort det håller på att träda fram, men jag tror att det märks om en konstnär bär det med sig eller inte. Däremot tror jag inte att det är eftersträvansvärt att försöka uttrycka en ren autenticitet. Ställda inför sådana kompromisslösa försök hamnar vi lätt i en situation där vi bara har två val: att acceptera det som pågår, eller att gå därifrån. Ungefär som en gillaknapp på Facebook.

Fredrik Pålsson
teaterkritiker