Är dödslägervakten från Sobibor, Ivan Demjanjuk, den siste som kommer att
ställas inför rätta för nazismens krigsförbrytelser? Så vill man att det ska
se ut från tyskt håll. Man vill befria sig från skamkänslan att hysa
Förintelsens sista bödlar.
Eller är detta avslut en illa dold förnekelse som framträder allt tydligare i
den europeiska undertexten? Månne vill man slå sig fri från den skammens
hydra som ännu snärjer vårt rättsmedvetande. Kanske för att den nya
politiska eliten verkligen vill ge sig hän åt den råa nyliberalismen –
värdenihilismens slutpunkt.
Nej, Demjanjuk är förstås inte den ende kvarvarande förbrytaren som behöver
genomlysas. I Tyskland lever till exempel fortfarande en av Himmlers
gunstlingar, den höge SS-officeren Martin Sandberger*.
Dennes brottsregister räcker för flera rättegångar sedan arkiven i öst har
öppnats, sedan nya uppgifter kommit fram och sedan han klarade sig ur en
kort fängelsevistelse efter att först ha dömts till döden i
Nürnbergrättegången.
Till skillnad från en ”Untermensch” likt ukrainaren Demjanjuk kommer
Sandberger från tadelfri tysk överklass. Denna kunde bibehålla sitt sociala
nätverk även efter Tredje rikets fall och uppseendeväckande enkelt trycka på
rätt knappar för frigivning.
Under kriget var Sandberger ledare för Einsatzbataljoner i Estland samt över
den nazivänliga estniska säkerhetsmilisen. Han har tusentals judar, romer
och kommunister på sitt samvete, vilka sköts ned i sina egenhändigt grävda
gropar. Men inför rättsskranket visste han inget eller utförde enbart
Führerns order.
En journalist från Der Spiegel finner rätt på denne krigsförbrytare på ett
kristet äldreboende i Stuttgart. Åldringen lever flott: flerrumslägenhet och
fysioterapeut, får mat skickad till sin våning och en gång i veckan kommer
en dam som läser för honom.
Han hade med sin släkts hjälp släppts fri från ett livstidsstraff redan efter
några år. President Theodor Heuss stod bakom benådningen liksom ett antal
andra ur makteliten. I början av sjuttiotalet skulle han ånyo ställas inför
domstol men kom undan. Det räckte med ett läkarintyg och ”högt blodtryck”
samt ”nära blindhet” för att rättvisan skulle avstå.
Detta ska jämföras med alla de judar som efter slavarbete, tortyr och
påföljande sjukdomar skulle avkräva Wiedergutmachung, ett gottgörande, från
den västtyska staten. Därvidlag fick de upprörande ofta kalla handen av
regimens gottgörare.
Efter diagnoserna påstås Sandberger ha ”hållit sig undan” men enligt M
Dworzeckis avhandling på jiddisch om naziövergreppen i Estland, ”Ljusa
nätter och svarta dagar”, framkommer med all tydlighet att den forne
SS-officeren bodde i Stuttgart.
I själva verket var de tyska myndigheterna föga intresserade av denne
krigsförbrytare som både planerade och verkställde utrotningen av judar och
andra.
Den västtyska staten var i händerna på en vänkrets som lovat varandra
solidaritet när de satt i väntan på rättegångar i de allierades fångläger.
Löftena kunde hållas och judar som ställde upp som vittnen vid tyska
skenrättegångar kände obehaget när deras berättelser negligerades såsom
ofullständiga och därmed värdelösa i en rättssak.
Martin Sandberger är 99 år och vid förvånansvärt god vigör. Estland borde
kräva en förnyad rättegång. Men man kan förstå den estniska regeringens
tvekan. Ester som hittills gått fria kommer sannolikt att dras in i denna
rättshärva. Men balternas sak har alltid stått den svenska regimen nära och
därför borde vi hjälpa dem att påverka vår närmaste handelspartner, Tyskland.
Straffet blir sannolikt inte betungande men dess symbolkraft är ovedersäglig.
En bödel blir aldrig för gammal för sitt straff och offrens blodspår kan
berätta där inte mördarädlingens ord räcker till.
Salomon Schulman
läkare och författare